Valet 2022 är över. Svenska folket har sagt sitt och för politikerna gäller "rätten och packen Eder härefter", som Gustav Vasas son hertig Karl ofta avslutade sina brev till fogdarna med. Det är vad de borgerliga och SD nu gör när de regeringsförhandlar.
Många vänsterskribenter (en del andra också) säger sig ha vaknat upp till ett nytt Sverige, början på en ny tideräkning, till ett "bajsbrunt" Sverige, där människor värderas olika utifrån etnicitet, ett rasistiskt Sverige där yttrandefriheten sitter trångt och där våld hotar. De ser ett blåbrunt Sverige där själva demokratin är i fara.
Men svensk demokrati är stark. Sverigedemokraterna har varken förmågan, möjligheten eller styrkan att hota demokratiska värden och svenskarna har inte plötsligt blivit rasister. Om fyra år är det val igen. Då kommer SD:s väljarstöd att försvagas om väljarna inte är nöjda – och väljarna kommer inte vara nöjda om partiet vill föra en rasistisk politik. För svenskarna är inte rasister. Undersökningar och forskning tyder inte på att främlingsfientlighet och rasism ökat. Och om en borgerlig regering börjar komma tillrätta med många av de problem som fått Sverigedemokraterna att växa, så kommer rimligen attraktionskraften hos SD minska - det som har hänt i våra nordiska grannländer när SD:s motsvarigheter fått mer makt.
Sverige är alltså inte förändrat över en natt. Däremot har Sverige förändrats på andra sätt de senaste decennierna. Det är förändringar dag för dag, mandatperiod efter mandatperiod, inte heller det över en natt.
Det har gett oss ett Sverige där klaner och gäng skapat parallella samhällen med egen rättskipning, dit lagen inte når och dit det statliga våldsmonopolet inte sträcker sig. Det är ett Sverige där hela stadsdelar kapats och hålls i skräck, där vittnen skräms till tystnad eller mördas och där allt yngre människor lockas in i gängkriminalitet. Det är ett Sverige där hedersförtryck förmenar unga kvinnor deras medborgerliga rättigheter och till med berövat dem livet. Det är ett Sverige som sett 47 dödsskjutningar på 268 dagar i år, ett Sverige där föräldrar vaknat upp till insikten om att en son skjutits ihjäl i ett gängkrig.
Det är ett Sverige där värderingar, som vi har kämpat för i över ett sekel och slagit fast i grundlag, trampas på. Det är ett Sverige där vi har tillåtit destruktiv segregation att bita sig fast medan vi talat om allas lika värde. Detta borde skrämma mer än valresultatet!
Sverige har blundat och inte lyssnat på varningsklockorna som klämtat allt högre. Vi har avfärdat, häcklat och stött bort dem som såg tidigt: "I november år 2005 varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen, men min oro avfärdades. Vi var många i samhällsdebatten som varnade för vad vi såg komma. Även polisen reagerade då utan att få gehör", skrev Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot (S), numera sjusköterska, i en debattartikel efter valet (DN 14/9).
Samhället har varit undfallande och fegt i en ständig rädsla för att beskyllas för rasism, fascism och islamofobi eller för att inte vara "woke", inte ha vaknat. I stället för att lyssna på varningarna och vidta åtgärder lät man problemen eskalera till en nivå där de var omöjliga att negligera. Då blev svaren från politiken att "vi såg det inte komma" eller "vi har varit naiva".
Men det finns också ett annat Sverige som vi vaknar upp till varje morgon. Det är ett fritt, generöst, tolerant, solidariskt och öppet Sverige som bejakar förändring, ett Sverige där en överväldigande majoritet av svenskarna anser att invandringen gjort Sverige till ett bättra land. Det är ett jämställt och förhållandevis jämlikt land med fantastiska möjligheter till personlig utveckling. Det är ett hårt arbetande land som tror på företagande, innovation och utbildning och där kulturen är tillgänglig för alla. Det är ett Sverige som, trots välfärdsproblem, erbjuder skattefinansierad vård, omsorg och skola av hög klass. Det är ett vackert Sverige med fantastisk natur och enorma naturresurser. Det är ett Sverige som är en del av en nordisk gemenskap, en del av världen som toppar de flesta listor om var det är bra att leva. Det är ett demokratiskt och i många avseenden fantastiskt Sverige!
Nästa regering och regeringar efter den måste arbeta stenhårt och i hög takt för att minska våldet, kriminaliteten och segregationen. Det finns lösningar och det handlar inte bara om tuffare tag utan givetvis också om socialt, förebyggande arbete. Och det handlar om gemensam mobilisering.
"Det finns en lösning och den är enkel. För det är inte bara ibland infödda svenskar som majoriteten är rationell, tolerant och fredlig utan också bland de invandrare och flyktingar som har valt att göra detta fantastiska land till sitt hemland. Det är hög tid för en massiv mobilisering över hela den politiska skalan, och då bör dessa människor stå i främsta ledet för att säga nej till gängvåld, kriminalitet och motvilja mot att integreras", skrev den turkisk-svenske journalisten Yavuz Baydar i en artikel i Svenska Dagbladet.
Det är inte bara inom de områdena som det krävs mobilisering utan också inom sjukvården, energiförsörjningen, skolresultaten, klimatet och miljön och landets ekonomi – det vet alla. Den nya regeringen måste handla kraftfullt för att lösa landets problem och samtidigt måste den värna allt det som är bra. Som alltid handlar det inte om antingen eller utan om både och – en grundbult i liberalismen.
På senare tid och i denna valrörelse har många talat om hotet mot den liberala demokratin och liberalismen, som både dödförklarats och hyllats. Det må vara att partiet med liberalismen i sitt namn, Liberalerna, var nära att hamna utanför riksdagen och nu är minsta riksdagsparti men liberalismens idéer har en fortsatt stark position i politiken, trots angrepp både från höger och vänster.
I sitt liberala manifest "Tusen små framsteg" med underrubriken "Liberalismen – ett moraliskt äventyr", som utkom i Sverige i våras, försvarar och förklarar den amerikanske författaren och essäisten Adam Gopnik vad liberalismen och den liberala demokratin står för. Hans liberala credo sammanfattas i en mening, som han själv anser är den klumpigaste han någonsin skrivit: "Liberalismen är en politisk praxis under ständig utveckling som genom förnuftsmässig (mestadels) oinskränkt dialog, manifestation och debatt pläderar för det nödvändiga och möjliga med sociala jämlikhetsreformer (om än ofullkomliga) och en allt större (om än inte ovillkorlig) tolerans för olikheter människor emellan."
Det är ett anständighetens, toleransens, proportionernas, humanismens och pluralismens manifest som ivrar för "ett evigt reformprogram" med faktabaserade "tusen små framsteg" som arbetsmetod, snarare än jättekliv mot ett önskat (men omöjligt) idealtillstånd.
Adam Gopnik betonar betydelsen av friheten att debattera, både för liberalismen och för samhället. Emellertid kan vi konstatera att friheten utmanas alltmer av identitetspolitikens, normkritikens, cancelkulturens och deplattformeringens intolerans.
Då räcker inte den aldrig sinande strömmen av värdegrundsdokument fyllda av självklarheter och floskler –" en saga berättad av en dåre, låter stort, betyder intet", för att citera Skakespeares Macbeth. Istället behövs också här en "massiv mobilisering" för att motarbeta fördömanden, oförsonlighet och dogmatism, som skrämmer till tystnad och hotar ett av den liberala demokratins viktigaste fundament.
Att rida spärr mot debattens odemokratiska tendenser är en lika viktig uppgift som att börja lösa de övriga samhällsproblemen.
Om fyra år kan vi läsa av. Med liberala idéer som grund och med "tusen små framsteg" kommer Sverige vara ett bättre land för alla, inte perfekt men bättre!
Detta är min sista krönika i GP. Jag började skriva på denna sida när jag tillträdde som chefredaktör hösten 1993. Sedan dess har det hunnit bli nära 1 200 ledarkrönikor. Det har varit spännande, lustfyllt och stimulerande att skriva och att vara en del av det vi kallar det offentliga samtalet. Jag vill tacka alla er som läst, invänt, kommenterat och uppmuntrat.
