På söndagskvällen stormade anhängare till Brasiliens tidigare president, Jair Bolsonaro, landets kongressbyggnad i huvudstaden Brasilia. Tillvägagångssättet var i princip en direkt kopia av händelserna vid Kapitolium i Washington för två år sedan – en kombination av våldsamheter och upptågsliknande scener där demonstranter insvepta i flaggor tar selfies.
Hur ska man förstå detta fenomen? Ingen av de här händelserna kan kallas ett regelrätt statskuppförsök. För det är de alldeles för amatörmässiga och saknar den obligatoriska militära uppbackning som utmärker välplanerade statskupper. Det rör sig snarare om ett slags ”metapolitik”, ett försök att undergräva respekten för institutionerna och lagarna som på sikt kan bana vägen för mer allvarliga försök att sätta demokratin ur spel.
Bolsonaros supportrar misstror redan, precis som Donald Trumps anhängare, mediernas rapportering och får sin ofta konspiratoriska världsbild från sociala medier. Bolsonaro – som förlorade presidentvalet i oktober med knapp marginal – har inte lika öppet som Trump drivit linjen att valsegern stals från honom utan snarare hållit sig borta från offentligheten. Men han ifrågasatte valprocedurens tillförlitlighet innan valet och hans parti har hävdat röstfusk i efterhand. Detta utan att kunna presentera några bevis.
Nu är Brasilien långt ifrån någon perfekt demokrati. Korruptionen är utbredd bland ledande politiker. Röstköp är förbjudet, men förekommer i viss mån ändå. De sociala och ekonomiska klyftorna är enorma, vilket skapar så kallade patron-klientförhållanden där kriminella eller rika och organiserade intressen kan köpa politiskt stöd direkt eller indirekt. Förutsättningarna för att skapa misstroende är med andra ord goda. Det försåtliga ligger förstås i att kritik av demokratins funktionssätt i detta fall utnyttjas för att ensidigt gynna den egna sidan. Man vill nedmontera den demokrati man säger sig värna.
Donald Trump har på många sätt blivit både en symbol och ett exempel för mer radikalt lagda högerpopulistiska rörelser runt om i världen, trots att fenomenet går att spåra längre bakåt. USA sätter ofta agendan, men det är troligt att det just är i världens semi-demokratier som förutsättningarna är som bäst för liknande rörelser. Bristande tillit till medier och institutioner, stora klyftor och politisk handlingsförlamning är centrala förutsättningar för deras framgång. Det amerikanska samhället visar på denna punkt upp större likheter med utvecklingsländer än med Europa.
Det finns en tendens att betrakta högerpopulism generellt som en ”ond ande” eller idékraft som kan censureras, förbjudas eller utbildas bort. Det är feltänkt. Det som måste diskuteras är förutsättningarna för missnöjet, vilket inte är detsamma som att rakt av köpa de missnöjdas världsbild.
Grundfaktorn här är att politikens handlingsförmåga inom ramen för nationalstaten har försvagats till förmån för globala strömningar och beslut. Det må gälla kapitalströmmar, internationella regleringar, digitala medier eller migration. Dessa tendenser skapar även splittring och ojämlikhet inom länder. Hittills är det bara populister och etablissemangskramande teknokrater som erbjudit några tydliga svar. Men de som vill värna demokratin måste ta sig an den mödosamma uppgiften att analysera sjukdomen snarare än att fokusera på symptomen.
