Bild: Ernst Henry Photography

Teodorescu: Vill Liberalerna misslyckas?

Det går bra för Liberalerna – i Landskrona. Den skånska kommunen, som sett till sina förutsättningar på många vis påminner om sorgebarnet Malmö, var länge ett starkt s-fäste. Så kom 1980-talet och industrinedläggningens tidevarv samtidigt som kommunen tog emot många invandrade. Segregationen och brottsligheten grasserade och redan år 2006 nådde Sverigedemokraterna 22 procent i kommunvalet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Landskrona styrs sedan 12 år tillbaka av en koalition mellan Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet. I höstens kommunval fick Liberalerna hela 34,5 procent av rösterna och blev därmed största parti i kommunen. Ingen annanstans i hela Sverige är partiet lika starkt och framgångsrikt.

Trots detta smått sensationella förhållande talas det, i dessa för Liberalerna så avgörande dagar, nästan inte alls om fenomenet Landskrona och dess starke man Torkild Strandberg. Det är beklagligt. Om partiet vill överleva nästa nationella val är det Strandbergs linje som måste implementeras – kanske av honom själv som partiledare?

Det Strandberg åstadkommit, förutom att trycka tillbaka SD på ett sätt som man bara kan drömma om på riksplanet, är sannerligen imponerande. När SD nådde sitt historiskt höga resultat år 2006 valde Strandberg att fokusera på de faktiska samhällsproblemen i stället för på SD. Strandbergs modell är i sak löjligt enkel. Väljarna är rationella och efterfrågar: 1. politiker som adresserar de problem som de upplever i sin vardag 2. politiker som åtgärdar de problem som de just har adresserat. När de traditionella partierna gör detta dras mattan undan för partier som SD utan att demokratiskt tveksamma och kontraproduktiva uppgörelser som Decemberöverenskommelsen måste till.

ANNONS

När Strandberg kom till makten kände många Landskronabor sig otrygga. I stället för att dribbla bort deras upplevelse, genom att föra meningslösa diskussioner om huruvida otryggheten var faktisk eller enbart imaginär, vidtogs konkreta åtgärder. Stadskärnan togs tillbaka från de grupperingar som skrämde bort vanliga människor från att röra sig fritt i staden. Det anlitades ordningsvakter och sattes upp övervakningskameror. När ett samhälle uppfattas som tryggt och säkert flyttar såväl människor som företag dit vilket ökar skatteintäkterna. Framgången var ett faktum.

Men Strandberg tog det hela ett steg till: för att erhålla försörjningsstöd uppställdes krav om motprestation, för hyreskontrakt krav på egen försörjning. Samtidigt gjordes ansträngningar för att lyfta skolan och förbättra elevernas resultat och därmed möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Alla Landskronabor, oavsett födelseort eller socioekonomisk bakgrund, skulle ges goda förutsättningar till ett bättre liv.

Om Liberalerna haft samma inställning på riksplanet, nämligen att fokusera mer på åtgärder för att lösa segregationen, bidragsberoendet och kriminaliteten för att ta några exempel, hade partiet med all sannolikhet inte legat under riksdagsspärren i de senaste opinionsmätningarna.

Så varför är det så tyst om Strandberg-modellen? Varför är inte framgången i Landskrona vägledande i framtagandet av eftervalsanalysen på riksplanet? Vill Liberalerna misslyckas?

ANNONS
ANNONS