Året var 2007 när Moderaternas partiledare, tillika Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt stod på en scen på partiets rikskonferens och uppmanade de närvarande att "förändra er eller dö". Det var inte första gången, och knappast sista, som partiet stod inför ett vägval. Då handlade det om miljön, på senare tid om migrations- och integrationspolitiken.
Moderaterna var under Reinfeldt ett framgångsrikt parti. Men framgången kom med en inte fullt så aptitlig eftersmak; förändringen så som den kom att definieras av trion Schlingmann, Reinfeldt och Borg skapade ett nästan sekteristiskt klimat inom partiet. Många har i efterhand på tu man hand vittnat om ett toppstyrt parti, besatt av att finna den "rätta" positionen som inte skulle stöta bort någon. Det gjorde politikerna ängsliga och blinda för de problem som växte kring dem, i mångt och mycket samma problem som de vann väljarnas förtroende för att förändra. På den raka frågan "varför opponerade ni er inte internt om ni var kritiska?" är svaret alltför ofta "vi vågade inte."
M gick från att före valet år 2006 vara ett parti som uppmärksammade ett stort samhällsproblem, "utanförskapet", till att åtta år senare snubbla över sin egen maktfullkomlighet. Kritiska röster hade successivt försvunnit och kvar fanns en hejaklack som nära på maniskt ställde sig bakom allt som "världens bästa statsminister" gjorde. När Reinfeldt förlorade valet år 2014 och lämnade över rodret till Anna Kinberg Batra var det ett vilset parti som ånyo letade efter sin färdriktning.
I stället för förändring valde Moderaterna DÖ. Det var egentligen först efter att överenskommelsen föll i fjol som partiet på riktigt började sin nyorientering. Eller snarare omorientering. Den migrations- och integrationspolitik som fördrev många moderata väljare i famnen på Sverigedemokraterna ska snarare ses som en parentes i partiets historia. Moderaterna, liksom Socialdemokraterna, har traditionellt värnat ordning och reda i mottagningssystemet och aldrig tidigare uppfattat den reglerade invandringen som ett ställningstagande mot "alla människors lika värde".
Omorienteringen har belönats i opinionen, vilket inte är särskilt svårt att förstå. Av SOM-undersökningens resultat från år 2012, om allmänhetens inställning till ökad eller minskad flyktinginvandring, framgår bland annat att endast 18 procent anser att det är ett bra förslag att Sverige ska ta emot fler flyktingar. Bland moderata anhängare uppgav endast 12 procent att ökad flyktinginvandring var en bra idé.
Att moderata väljare, som i grunden var positiva till migration och öppna gränser, plötsligt upplevde Reinfeldts tal om öppna hjärtan (eller plånböcker) som provocerande berodde således inte på en rasistisk infiltration. Nej, snarare grundades upprördheten i upplevelsen av att partiet tappat viljan att lyssna till deras oro. En oro som bland annat baserades på det obekväma faktum att Sverige toppade OECD:s lista över länder med avgrundsdjupt sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda.
I går inleddes Moderaternas Sverigemöte i Malmö. Och även om flera av programpunkterna antyder att det råder ett friare debattklimat under Anna Kinberg Batra är det svårt att veta vad partitoppen egentligen tycker. De flesta av dem var högst närvarande under Reinfeldteran och deras kovändning väcker med rätta en rad befogade frågor som inte kan avfärdas med att de varit varken naiva eller okunniga.
I 2010 års valrörelse deklarerade Reinfeldt att: "Den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna". Han missade emellertid att den som tycker om Sverige bara kan lösa de problem som han erkänner. M har också sedan DÖ föll betraktat regeringens haveri på bekvämt avstånd - trots att makten finns inom räckhåll. Man beklagar sig, kommer med konstruktiva förslag, men makten vågar man inte utmana. Det sänker den trovärdighet som partiet tillskansat sig under senare tid.
Moderaterna måste därför ta initiativet och börja förhandla med övriga allianspartier redan nu. Om partiet tror sig kunna göra ett bättre jobb än regeringen går det alldeles utmärkt att pröva det stödet i riksdagen. Att vänta till valrörelsen och hoppas att regeringens oduglighet ska kamma hem väljarnas gunst och det parlamentariska läget drastiskt förändras är bara riskabelt och ansvarslöst. Sverige har inte råd med ytterligarepolitiskt kaos.
