"Ökade krav i skolan, stopp för tiggeriet, hårdare tag mot brottslingar, ansvarsfull flyktingpolitik, alla ska jobba." Nej, det är varken de nyaste, nya eller gamla Moderaterna som är i farten - det är Ann Wolgers, politisk sakkunnig på statsrådsberedningen och därmed en nära rådgivare till statsminister Stefan Löfven (S), som på Twitter sammanfattar de politiska riktlinjerna inför den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg i april.
I de upphetsade, ständigt återkommande analyserna av Moderaternas påstådda berg-och-dalbaneturer i opinionen glöms ofta Socialdemokraternas sensationella kräftgång i samma mätningar. Enligt den etablerade dramaturgin ska Moderaternas svårigheter förklaras med utspelen om att vilja få genomslag för den egna politiken, även om det skulle möjliggöras med stöd av SD (som om det inte borde vara alla partiers plikt och existensberättigande att agera för att realisera det mandat de givits av väljarna).
Om lämpligheten i Moderaternas ställningstagande kan man givetvis träta, men nog framstår det som mer sannolikt, givet svenska folkets uppfattning i de enskilda sakfrågor där partiet lagt fram en mindre Reinfeldtsk linje, att det snarare handlar om en generell förtroendekris gentemot partiet än om renodlad antipati mot ställningstagandena i sig? Frågan som borde engagera minst lika mycket rör Socialdemokraternas historiskt svaga position i ett läge när också borgerligheten haltar.
Verkligheten och oförmågan att hantera den, sådan den är och inte sådan man önskar att den vore, kan vara ett svar på den frågan. När nya Moderaterna vann valet år 2006 var det till stor del för att Socialdemokraterna fnyste åt den verklighet som inhyste ett växande utanförskap. När Socialdemokraterna vann valet åtta år senare var det av exakt samma skäl.
Att bägge partier nu, sent omsider, lägger fram en politik som syftar till att ta hårdare tag om de eskalerande samhällsproblem (som de under de mandatperioder när de innehaft makten med emfas negligerat) och att skapa ordning och reda är mer en tillbakagång till respektive partis traditionella ståndpunkter än ett utslag av konservativ frälsning. Det som fick Sverigedemokraterna att växa och fördubbla sig i varje val var nämligen inte produkten av en främlingsfientlig farsot, snarare resultatet av Socialdemokraternas och Moderaternas ideologiska masskrock i mitten.
Därför är det inte korrekt att tala om att S och M normaliserar SD eller att de kopierar deras politik, snarare är det SD som kalkerat Socialdemokraternas och Moderaternas politik i mångt och mycket. Detta ledde paradoxalt nog till att S och M kom att backa från sina egna forna hållningar. Att SD gillade glass kunde ju givetvis bara resultera i att alla andra genast måste sluta!
När Moderaterna under Fredrik Reinfeldt triangulerade sig in på Socialdemokraternas planhalva var det många som trodde att omdaningen var kosmetisk, att den enbart syftade till att erövra makten för att senare kunna bedriva traditionellt borgerlig politik. Så blev det emellertid inte. Reinfeldt behöll LAS, värnskatten och den reglerade bostadsmarknaden, bara för att nämna något, även om införandet av jobbskatteavdragen och reformerna av sjukförsäkringen som främst lanserades under den första mandatperioden var ypperliga exempel på efterlängtade borgerliga reformer.
När nu Socialdemokraterna börjar tala om ordning och reda och hårdare tag, för att citera Ann Wolgers, är det lätt att tro att trianguleringscirkeln är sluten. Men det handlar således mer om en återgång till en socialdemokrati som bygger på att man utför sin plikt innan man kräver sin rätt.
Socialdemokraterna kan med andra ord ha insett något viktigt, något som en och annan liberal vägrar att se: att det skulle vara höger(extremt) att oroa sig för brottslighet och otrygghet, en skola som inte tar sitt kompensatoriska ansvar, alltför stor migration som resulterat i bristande integration med enorm tudelning som följd, är ett påfund konstruerat av en antagonist som är mer intresserad av posering än av reformer. En hållning som slår hårdast mot de som, inte minst vänstern och socialliberaler, av tradition värnat.
En sådan insiktsfull socialdemokrati är bara att välkomna, dels för att borgerligheten behöver en seriös konkurrent som tvingar dem att vässa argumentet och dels - inte minst - för att det är bra för Sverige.
