Trots Moderaternas, och Alliansens, annalkande och historiska seger blev stämningen alltmer ödesmättad ju längre kvällen led den där valnatten för sex år sedan. Många sade sig vara förvånade, ja rentav i chock. Några grät öppet. Den dystra sinnesstämningen på Moderaternas valvaka berodde på två insikter: dels att Alliansen hade tappat sin riksdagsmajoritet, dels, vilket framstod som ännu allvarligare, att Sverigedemokraterna röstats in och fått en vågmästarroll i riksdagen.
Det finns ett före och efter denna valnatt. Ett efter som i mångt och mycket kan sammanfattas med ett enda ord: väljarförakt. Den debatt som fördes efter SD:s intåg i riksdagen påminner om den som nu förs i Sverige efter Brexit. Udden riktas mot människorna, inte deras åsikter.
I radions "Godmorgon, världen!" får författaren och skribenten Per Svensson frågan om resultatet i den brittiska folkomröstningen är ett utslag av populism. Svensson svarar, utan att tveka, att så är definitivt fallet. Han tillägger: "Skillnaden mellan populister och andra är att populisterna är övertygade om att det bara finns ett folk, och detta folk har bara en enda åsikt och en enda röst, som populisten träder fram och företräder."
Programledaren påstår då att synen på människor som dras till populister är de "gör fel", varpå Svensson, återigen utan omsvep, svarar att: "Ja, det gör de också. Jag tycker inte att man ska hyckla. Jag tycker att de politiker som nu träder fram och säger att "vi känner respekt för det brittiska beslutet", jag tycker ärligt talat att det är skitprat. Detta är ett korkat beslut, det var en korkad folkomröstning, det finns ingen anledning att känna respekt för människor som ägnar sig åt demokratiförstörelse, vilket det här är" (SR 26/6). Detta illustrativa uttalande, som inte är unikt, är en viktig förklaring till gapet mellan "eliten" och "folket".
Kommunikation handlar om att övertyga den andre om att antingen upprätthålla en uppfattning, eller att få denne att ändra sin position. Frågan är vad som händer med människor, i detta fall väljare, som ständigt får höra att de gör fel, att man inte ska visa respekt för deras beslut, att de är outbildade eller rentav korkade, att de ägnar sig åt demokratiförstörelse? Kan dessa människor uppfostras (läs tvingas) till att ändra sig och göra "rätt"?
Populisterna tycks - dessvärre - inte riktigt vara så ensamma om föreställningen att det bara finns "en enda åsikt och en enda röst". Demokratiförstörare kan se väldigt olika ut. Kanske dags för ett "valkörkort" som bara utfärdas till de renläriga? Då slipper vi demokratitjafset åtminstone!