I den bästa av världar är vänsterns antirasistiska kamp genuin. I den sämsta syftar den till att komma åt och tysta meningsmotståndare i största allmänhet. Reaktionerna efter Visbys domprosts försök att medelst kyrkklockor tysta den ansedde författaren och debattören Thomas Gürs ”pop-up”-seminarium om integration i Almedalen (jag skrev om saken den 7 juli) talar dessvärre för det sistnämnda.
I förra valrörelsen bjöds jag in att delta i ett samtal anordnat av Sveriges Radio med rubriken ”Hur mycket rasism tål Sverige”. Jag inledde min argumentation med att lyfta vikten av att definiera vad vi menar med rasism - en förutsättning för en framgångsrik kamp är enighet kring begreppets innebörd. Detta ansåg jag avgörande då jag noterat hur begreppet kommit att användas mycket olika beroende på vem som använde det. Vidare hävdade jag att det var viktigt att vara varsam med orden eftersom en devalvering av begrepp som rasism enbart skulle leda till att den riktiga rasismen hamnade i skymundan.
Vid denna tidpunkt ansågs den som påtalade att det råder konsensus i Sveriges riksdag om att invandringen ska vara reglerad, varför den ocksåbörvara det i praktiken,vara rasist. Den som ifrågasatte rimligheten i att hjälpa några få här mot många fler i världens krigshärdar var också rasist. Den som såg oförenligheten mellan hög invandring och generös välfärdsstad ska vi inte ens tala om. Den som larmade om hedersvåld och utsatthet i förorterna kunde också sälla sig till rasistskaran, liksom den som ville tala om språkets och arbetsmarknadsdeltagandets betydelse för integrationen. Att ens tala om integration, om att rättigheter och skyldigheter hänger ihop, var också ett utslag av rasism. Kort sagt allt som Socialdemokraterna fyra år senare går till val på var år 2014 rasism. De riktiga rasisterna, de som gör skillnad på människovärdet utifrån etnicitet eller hudfärg, måste funnit det hela högst egendomligt.
Sedan dess har Sverige och Europa drabbats av en historiskt stor flyktingkris vilket resulterat i att den famösa åsiktskorridoren på området vidgats betydligt. Men trots att det är den sittande rödgröna regeringen som stramat upp politiken och placerat Sveriges migrationspolitik på EU:s miniminivå, prioriterat välfärden framför migrationen helt enkelt, fortsätter en del på vänsterkanten sina desperata försök att svartmåla högern.
Ett mycket grovt exempel på detta fanns att läsa på ledarplats i Aftonbladet (10/7) i veckan. Då uppmärksammades nazisternas framfart i Visby, liksom domprostens beslut att ringa i kyrkklockorna, att varna för ”fara åfärde”, när Thomas Gür höll sitt spontana seminarium om integration på kyrkbacken. Skribenten Jonna Sima gjorde med anledning av detta flera häpnadsväckande observationer i en text som primärt handlade om NMR: ”Händelseutvecklingen under Almedalsveckan visar tvärtom att fler borde ha antirasistiska reflexer som domprosten.” liksom att ”Samhället måste sända en tydlig signal om att det råder nolltolerans mot nazivåldet. Men vi behöver hjälpas åt att säga ifrån och markera mot rasismen och antidemokratiska krafter i vardagen. Visbys domprost är ett föredöme för oss alla.” Man kan undra varför Sima inte valde att ifrågasätta varför prosten inte ringde i kyrkklockorna mot nazisterna i stället?
Det Sima, helt ogenerat, gör är att sammanblanda nazisternas hotfulla och hatiska framfart på Visbys gator med Thomas Gürs sansade och intellektuella försök till samtal under fredliga former. Sima är emellertid inte ensam. I lördags (7/7) skrev jag att det var en gåta varför NMR, en antidemokratisk och våldsbenägen sekt, skulle beredas utrymme på en så symboltyngd arena som Almedalen. Jag lyfte fram och välkomnade Moderaternas förslag om förbud att delta i organisationer som NMR och jag konstaterade: ”Att nazister ägnar sig åt sabotage i syfte att tysta sina meningsmotståndare förvånar nog få. Desto mer förvånande, och upprörande, är det att Svenska Kyrkan med Visbys domprost i spetsen lät ringa i domkyrkans klockor i syfte att tysta den borgerlige författaren.”
Sima, men också en del andra, valde att vantolka min text och hänga upp sig på formuleringen om att domprostens agerande var att betrakta som mer förvånande och upprörande än nazisternas. Jag vidhåller emellertid att det är mindre förvånande att x, i detta fall nazister, beter sig i linje med vad man kan förvänta sig av dem (alltså hotar och hatar), än att y, i detta fall domprosten, gör något som inte ligger i linje med vad man skulle kunna förvänta sig av en präst (alltså någon som borde stå för tolerans och därmed inte använda kyrkklockan för att tysta ett fredligt, demokratiskt samtal oavsett vad han personligen anser om innehållet).
Att jag förvånas, och upprörs, av detta förhållande betyder inte att nazisternas oacceptabla agerande inte är upprörande, det är ju därför jag vill förbjuda dem! Men det intressanta för Sima och hennes gelikar är inte vad som skrivs av mig eller sägs av Gür, det intressanta för dem är att med alla tillgängliga medel brunsmeta, stigmatisera och förhoppningsvis tysta oss. Metoden har gamla anor, det vet turkisktfödde Gür, liksom jag med mina rötter i Rumänien. Det är därför vi upprörs, därför som vi varnar för konsekvenserna av en sådan samhällsutveckling.
Man kan emellertid uppröras av NMR samtidigt som man upprörs av de påstått tolerantas intolerans mot meningsmotståndare. Kampen mot nazismen är angelägen för alla som tror på demokrati. Vi som är, lever med eller har människor i vår bekantskapskrets med judiskt påbrå vet att kampen mot hatet måste föras på bred front och vinnas varje dag. För de flesta är detta inte särskilt kontroversiellt eller svårbegripligt. Desto mer kontroversiellt tycks det emellertid vara att ta ställning mot en prästs val att försöka tysta åsikter han ogillar. Tvärtom, enligt Sima, är sådant beteende snarare föredömligt. Frågan är om det ansetts lika föredömligt om de åsikter som tystats varit Simas?
När vi nu ändå rör oss på kyrkans territorium - den gyllene regeln om att behandla andra som du själv vill bli behandlad framstår som mer aktuellt än någonsin. Om du inte vill leva i ett samhälle där dina åsikter tystas, tysta då inteandras.
