Jag är inte socialdemokrat. Men om det finns något som får mig att känna sympati med det gamla sosse-Sverige, så är det alla dessa tech-killar som under 2010-talet har blivit snuskigt rika på sina tech-startups.
Det som provocerar mig är inte att de har blivit rika. Att någon tjänar pengar på en lyckad affärsidé är utmärkt.
Det som gör mig upprörd är deras attityd.
Spotifys vd Daniel Eks inställning till kollektivavtal är ett bra exempel. På Spotify har det under våren nämligen bildats en fackklubb. Efter vinterns massuppsägningar på företaget har intresset för trygghet ökat. Inte minst eftersom Spotify i sina uppsägningskontrakt krävt att de tidigare anställda inte pratar illa om bolaget efter avslutad anställning – ett manipulativt försök att tysta folk, som knappast skulle hålla i en svensk domstol (SVT 5/4).
Men något kollektivavtal blir det inte. Förhandlingarna mellan företaget och fackförbunden Unionen, Sveriges ingenjörer och Akavia har nu strandat, rapporterar sajten Breakit (9/8).
Anledningen till det är, enligt Daniel Ek, att kollektivavtal kanske är bra för vissa bolag, men inte för andra. Kollektivavtal är enligt Ek inte lämpade för företag som verkar i hård internationell konkurrens och slåss om internationella topptalanger. Att dessa topptalanger kan ha intresse av goda arbetsvillkor och stabilitet på jobbet tycks inte falla honom in.
Till Daniel Eks försvar ska sägas att Spotify har en ”egen” modell. Enligt uppgifter till Breakit fick de anställda i våras flygblad med information om varför denna modell är bättre än den svenska modellen. Kampanjen mot kollektivavtal kompletterades med ballonger, snacks och en DJ som spelade i entrén.
Det är uppenbart vilken känsla Spotify försöker förmedla: Kollektivavtal och fackförbund är mossigt. De hör till en svunnen tid – den gamla, beige-bruna tiden då svensk tillväxt byggdes av folk som tillverkade maskiner av stål och inte som nu, när landets ekonomi drivs av internationella topptalanger med laptops.
Som sagt. Man behöver inte vara trogen S-väljare för att bli provocerad.
Det Ek inte förstår är att kollektivavtalen inte finns till för att hans företag ska tjäna mer pengar, utan för de anställda. Inget fel på gratis snacks och kontors-DJ:s, men det kan inte kompensera den grundläggande konflikten på arbetsmarknaden mellan arbete och kapital, som hanteras utmärkt genom den svenska partsmodellen.
Det som är mest stötande är dock hur Daniel Ek utmålar sitt företag och sin bransch som ”Sveriges nya basindustri” med tillhörande privilegier. Han kräver skattesänkningar – annars hotar han med att flytta hela verksamheten till Amerika. När en EU-skatt på internationella techbolag var på tapeten protesterade Daniel Ek högljutt och fick med sig den socialdemokratiska regeringen.
Nu har svenska politiker alltid varit – låt oss säga lyhörda – inför storfinansens önskemål. Men de klassiska svenska storbolagen tog – och tar – ansvar för Sverige på ett helt annat sätt. Det var en del i den svenska samförståndsmodellen. Atlas Copco har kollektivavtal och betalar enorma summor i skatt. Spotifys ägarbolag är registrerat i skatteparadiset Luxemburg och kräver att sparkade anställda kniper käft.
Om Daniel Ek vill bli behandlad som en Wallenberg 2.0 får han bete sig som en. Ta av dig kepsen och ta ansvar.
