Svarar politiken mot människans djupare behov? Bör den göra det? Kan den över huvud taget göra det? Det var några av de frågor som häromveckan togs upp i ett podsamtal under rubriken ”Är modernitetskritiken konservativ?” mellan kyrkohistorikern Joel Halldorf, skribenten Anna Björklund och Amanda Broberg från Timbro förlag (Ideologipodden 10/11).
Inte minst unga människor söker ofta efter en högre mening i politiken, eller i idén om ett bättre och annorlunda samhälle. Men tanken att politiken ska förse oss med mening är nog mer utbredd än vad många vill erkänna. Det senaste decenniet har politik gått från att uppfattas som tråkigt och teknokratiskt till att ses som en lagsport, ja för de mest engagerade snarast en existentiell kamp – antingen emot det bestående samhället och dess etablissemang eller emot dem som försöker utmana samma ordning och dess värderingar.
Sverigedemokraterna har kommit att manifestera denna kamp – eller detta hot. Partiet har inte bara kraftigt ökat intresset för politik utan också blivit något av ett svart hål, överladdat med energi och slukande allt i svensk politik. Man kan med gott fog säga att både de som sätter sitt hopp till Sverigedemokraterna som ”frälsare” och de som tvärtom ser SD som en närmast ostoppbar satanisk kraft projicerar sina egna känslor på partiet. Behovet är uppenbart stort.
Mot bakgrund av SD:s framgångar har även intresset för konservatismen vaknat till liv. Det beror inte bara på att SD numer kallar sig för socialkonservativt utan minst lika mycket på att konservatismen antas ha vissa svar på varför det uppstått ett sådant missnöje med de modernitetsbejakande ideologierna. För både liberalismen och socialismen – som länge dominerat svensk politik om än i urvattnad form – har fullt ut bejakat framsteget eller ”moderniteten”. Åtminstone sedan 1980-talet – eller om man så vill 1880-talet, med visst undantag för åren runt 1890, 1930 och 1970 – har det varit det helt dominerande perspektivet i svensk partipolitik.
Socialdemokratin har haft framtidstron i sitt DNA – Ingvar Carlsson var framtidsminister innan han blev statsminister. Moderaterna kom under 1980-talet att göra anspråk på att vara ännu mer moderna. Carl Bildt talade gärna om ”den enda vägens politik” och kopplade sitt systemskifte till en slags teknologisk ödestro.
I det offentliga samtal som föregick Sverigedemokraternas intåg i svensk politik lyste de existentiella perspektiven oftast med sin frånvaro. Den politiska konflikten handlade om vem som bäst kunde ratta in framtiden genom att justera skattenivåer och driftsformer. 1970-talets modernitetskritik hade somnat av och förpassats till den mer esoteriska kulturdebatten.
Stora politiska ledare slår ofta an en existentiell ton, och bidrar med att ge sina anhängare mening i politiken. I Sverige har vi inte den traditionen, även om Olof Palme närmade sig den retoriskt. Det normala här har i stället varit en ingenjörsmässig träaktighet. Denna omhuldade saklighet skapade ett samhälle som erbjöd mycket lite i form av mening – kanske mest pregnant uttryckt i de själsdödande miljonprogramsförorternas estetik.
I Sverige har politiken snarast aktivt bidragit till att göra livet mer strömlinjeformat, ”rationellt” och standardiserat. Staten och storkapitalet har haft ett gemensamt intresse av ett ”funktionellt samhällsbygge”.
Kritiken mot detta projekt har förvisso funnits där hela tiden. Den kan benämnas modernitetskritik eller civilisationskritik och har lustigt nog kunna ikläda sig nästan alla ideologiska etiketter: konservatism, liberalism, socialism och inte minst grönt tänkande. Inom samtliga politiska läger i Sverige har dock samtidskritiken varit ett marginalfenomen. Sedan länge gäller det även de gröna.
Som Anna Björklund påpekar i podsamtalet har modernitetskritiken ofta avfärdats som ”bakåtsträvande” i svensk debatt trots att den egentligen är ofrånkomlig för den som vill reflektera över samtiden. Att inte okritiskt svälja myten om ständig förbättring betyder inte heller att man önskar sig bakåt.
Joel Halldorf påpekar att den svaga ställningen för en intellektuell civilisationskritik – och egentlig småskalig, konkret gränssättande konservatism – i svensk offentlighet också har bidragit till att ett nationalistiskt parti som SD kunde få sådana framgångar. Det har helt enkelt funnits för få fruktbara alternativ för den som känt sig obekväm i samtiden. Men människors behov av mål, mening och gemenskap försvinner inte för att de har det materiellt välbeställt, tvärtom. För den som inte kan bygga sin identitet på karriär eller familj uppstår ofta ett tomrum. I vår moderna samtid är det ytterst lite som inte är förhandlingsbart, liksom flytande och som inte plötsligt kan tas ifrån oss. Att många söker trygghet i abstrakta politiska gemenskaper på sociala medier är ingen slump.
SD:s framgångar hänger förstås främst samman med den snabba faktiska demografiska förändringen av vårt land och vidhängande sociala problem. Men den existentiella dimensionen ska inte underskattas, inte minst som förklaring till varför en så stor del av det intellektuella samtalet har kretsat kring identitet och ”kulturkrig” i över ett decennium.
Den intellektuella viljan att ta tänkandet på allvar har varit alltför svag i Sverige, vi hemfaller lätt åt förenklade slagord och en vilja att gå i samma riktning i stället för att bejaka komplexitet och meningsskiljaktigheter. Inte sällan har denna enfald klätt sig i teknokratiska termer av framsteg och modernitet. Det är en brist vi i hög grad delar med nybyggarlandet USA, men som här tar kollektiv form.
Det förklarar också vår historielöshet, varför vi tenderar att gå från den ena ytterligheten till den andra. Hade en rimlig modernitetskritik och försiktighetsprincipen getts ett annat utrymme tidigare även inom politiken hade mycket i svensk historia sett annorlunda ut, inklusive den utopiska färgade stadsplaneringen, avregleringarna och invandringspolitiken. Därmed hade reaktionen emot utvecklingen också kunnat ta en annorlunda form.
