Intresset för kommunpolitik är ofta svalt jämfört med det för rikspolitiken. Endast sju av tio svenskar vet vilket parti som styr deras kommun, bara var femte kan räkna upp vilka partier som ingår i den styrande koalitionen (DS 19/5). Detta trots att de flesta har mer att göra med sin kommun i vardagen än staten.
Ointresset för kommunpolitik hänger i hög grad samman med det svaga kommunala mandatet att driva egen politik. För samtidigt som kommunerna fått fler och fler ansvarsområden från staten har deras egenmakt inskränkts. Skolan är troligen det mest kända exemplet. Men kommuner förväntas i dag också ta delansvar för statliga kärnuppgifter som säkerheten på gator och torg – antalet kommunala ordningsvakter ökar stadigt – eller stora infrastrukturprojekt som Västlänken.
Kommunernas självbestämmande har inte ökat i samma takt som åtagandena. Snarare tvärtom. Staten och dess myndigheter detaljstyr stora delar av den kommunala verksamheten. Det gäller även ekonomin. I teorin har kommunerna egen beskattningsrätt men i praktiken följer nivån på kommunalskatten i huvudsak skattebärkraften. Att några kranskommuner – företrädesvis utanför Stockholm – kan ha en låg kommunalskatt beror mest på att dess invånare har så höga inkomster att kommunen ändå får in vad den behöver. Till detta kommer förstås det statliga utjämningssystemet som skickar pengar från rika till fattiga kommuner.
Ändå har många svenska kommuner en stark lokal identitet, något som mindre hänger samman med den kommunala byråkratin än att människor identifierar sig med sin stad eller bygd. Regeringens särskilde kommunutredare, Sven-Erik Österberg, konstaterade nyligen att intresset för att slå samman små kommuner är nästan obefintligt, trots att en tredjedel av Sveriges kommuner har färre än 12 000 invånare och svårt att bekosta alla åtaganden en kommun har i dag (DN Debatt 24/1).
Argumentet för att slå samman små kommuner är desamma som de alltid varit. Storskalighet skapar effektivitets- och samordningsvinster. Priset i form av ökad distans till medborgarna, byråkrati och urgröpt identitet är svårare att mäta. I början av 1950-talet hade Sverige 2498 kommuner. I stort sett varje socken var en kommun där de flesta kände kommunpolitikerna som grannar och släktingar. Att vara kommunpolitiker var ett hedersuppdrag som sköttes vid sidan av den egna verksamheten, och något varje driven medborgare hade realistiska möjligheter att bli efter demokratins införande . Skattetrycket var lågt, byråkratin minimal och kommunens uppgifter begränsade. Ändå åstadkom de förtroendevalda ofta mycket gott för sina samhällen med små medel.
1952 halverades antalet kommuner. Småkommunerna passade inte in uppbyggandet av Socialdemokraternas ”starka samhälle”. Två decennier senare, 1971, kom dock det riktiga dråpslaget. Antalet kommuner reducerades till färre än idag – 278 stycken. De moderna storkommunerna var födda. Ofta inhysta i för tiden moderna, nybyggda kontorskomplex.
Att återgå till 1950-talets småkommuner är förstås orealistiskt. Men priset för den här maktkoncentrationen och byråkratiseringsprocessen har varit högt. Medborgarna har passiviserats till kunder och klienter. Tanken att någon gång i livet själv sitta i fullmäktige och ta ansvar är i dag främmande för de flesta. Överblickbarheten är svår att upprätthålla även för ett heltidsanställt kommunalråd. Tjänstemännens inflytande är därför på många håll helt dominerande.
Det är ett skäl för regeringen att lyssna på sin utredare. Österberg förespråkar att mindre kommuner ges bättre möjligheter att samverka för att lösa praktiska problem, som ett alternativ till sammanslagningar.
Den till synes obevekliga tendensen mot ökat maktkoncentration borde inte vara något som en borgerlig regering vill främja – utan snarast motverka. Distans och byråkrati hämmar personligt ansvarstagande och leder lätt till slöseri med skattemedel. Ett liberalkonservativt samhälle bygger på små gemenskaper.
Regeringen måste därför stå emot de byråkratiska intressen som alltid hittar nya argument för stordrift. Snarare borde det kommunala självstyret stärkas. Konkurrens, mångfald och lokal anpassning är inte bara av värde för företag utan även för politiken. Om staten tog ansvar för sin egen kärnverksamhet skulle kommunerna få större frihet att gå sin egen väg. Att återförstatliga skolan skulle kunna vara ett steg. Att införa skilda valdagar till kommun och riksdag ett annat. Kommunerna borde också ha större inflytande över sådant som miljölagstiftning och andra regleringar, de aviserade förändringarna av strandskyddet är ett steg i rätt riktning.
Kommunerna måste tillåtas vara något mer än statens förlängda arm. Likriktning gör Sverige mindre dynamiskt och intressekonflikten mellan stad och land kräver snarare större möjligheter till särlösningar än tvärtom. Ett ökat kommunalt självbestämmande skulle till på köpet åter kunna göra det mer attraktivt att vara kommunpolitiker. Så våga släppa lite på den kvävande statliga kontrollen.
LÄS MER: Stärk kommunerna
