Den 30 augusti 2004 skrevs svensk politisk historia då de fyra partierna M, FP, C och KD deklarerade att de skulle fördjupa sitt samarbete. Man insåg att borgerligheten måste bilda enad front mot socialdemokratin för att få igenom borgerlig politik. Strategin höll under 14 år. Det harsamtidigt funnits en berättigad längtan att få profilera sig och därför är det inte märkligt att allianssamarbetet tonats ner med tiden. Det har däremot aldrig rått någon tvekan om de fyra allianspartierna spelar med röda eller blå laget. Fram tills nu.
Partiledare Jan Björklund har återigen svansat efter Centern och har i Annie Lööfs kölvatten meddelat att Liberalerna också är redo att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister och samarbeta om budgeten. Förutsättningen är att Socialdemokraterna gör ”en rejäl högersväng” i framförallt den ekonomiska politiken. Utspelet får betraktas som ett kaxigtförhandlingsbud. Alla inser att detär oerhört svårsmält för arbetarrörelsen och att budgeten även måste välsignas av Miljöpartiet och Vänsterpartiet (som vill avskaffa marknadsekonomin enligt sitt partiprogram). Frågan är vilka eftergifter Liberalerna är beredda att göra.
Det bör noteras att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson, doktor i ekonomisk historia, inte stödjer partiets nya hållning i regeringsfrågan utan är öppet kritisk och tänker ta strid. ”Jag tycker det är bättre för Sverige om Ulf Kristersson blir statsminister och jag tror att det är fel väg för vårt parti att samarbeta med Socialdemokraterna”, skriver han i en kommentar till ledarsidan.Mats Persson befarar att en vänstersvängkan få förödande konsekvenser och föra partiet ur riksdagen. Det finns fog för farhågan, en majoritet av Liberalernaslilla väljarskaralutar åt höger.Persson vill att man släpper fram moderatledaren att bilda regering men att Liberalerna går i opposition och öppnar för sakpolitiska överenskommelser.
Även Liberalernas tidigare ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi, har bestämt avrått Liberalerna från att gå vänsterut. Han förespråkar att L stödjer en regering bestående av M och KD. I sitt nyhetsbrev för några veckor sedan varnade han för att skillnaderna mellan vänster och höger inom den ekonomiska politiken inte får underskattas, särskilt inte när lågkonjunkturen är på väg.
Att det är viktigt att det finns stabilt marknadsliberala partier som agerar grindvakt emot socialistisk politik betonas i en färsk essä av näringslivshistoriker Anders Johnson (26/11 Smedjan). Under rubriken ”Så socialiserade borgerligheten Sverige” konstaterar författaren att svensk näringslivshistoria lär oss att det farligaste inte är när socialistiska partier driver socialistiska krav, om det finns icke-socialistiska partier som kan streta emot och sätta klackarna i backen. Det verkligt farliga är då icke-socialistiska partier kompromissar bort den marknadsliberala kompassen. Då kan det gå hur illa som helst, konstaterar Johnson.
Det har framkommit att Jan Björklund internt, flankerad av partisekreterare Maria Arnholm och gruppledare Christer Nylander, har drivit att Liberalerna bör sätta sig i en S-styrd regering och belönas med ministerposter. Trion tvingades att backa men den röda drömmen verkar leva än. Expressen rapporterar att partistyrelseledamoten Anna Starbrink, i en sluten Facebook-grupp, har skrivit att statsrådsposter för Liberalernakan bli aktuellt längre fram efter att ett budgetsamarbete inletts (28/11).
Köttgrytorna i regeringskansliet kan dofta förföriskt för ett litet fattigt parti men de styrande i Liberalerna borde se tillbaka på partiets viktiga historiska roll. Folkpartisten Bertil Ohlin, professor och Nobelpristagare i ekonomi, är den mest framgångsrika liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Han betonad ständigt kombinationen av robust ekonomisk tillväxt och socialt ansvarstagande. Efter krigsslutet överlade Bertil Ohlin med Per Albin Hansson (S) om att bilda en koalitionsregering men folkpartisten kunde inte acceptera kraven från vänsterfalangen inom socialdemokratin.
Som oppositionsledare under två långa decennier blev han den kraftfullaste och kunnigaste rösten emot Socialdemokraternas planer på socialisering av Sverige. Hans hårda ideologiska motstånd gjorde skillnad. Bertil Ohlin lyftekonsekvent fram företagandets, sparandets, skatternas och utbildningens betydelse för landets utveckling men glömde aldrig omsorgen om de mest utsatta. Liberalerna bör vårda det stolta arvet efter Bertil Ohlin, förbli ett tydligt marknadsliberalt idéparti och inte hålla vänsternunder armarna.
