Låt män vara män och kvinnor vara kvinnor! Det är svårt att inte känna så när man tar del av debatten om män och känslor, som har snurrat ett tag nu.
I våras gjorde komikern Bianca Kronlöf ett program i SVT om mansrollen där hela tesen var att män skulle bli och må bättre om de betedde sig mer som kvinnor. Nu senast blev DN-skribenten Hanna Fahl upprörd över ett samtal hon hörde mellan två män. Hon reagerade på att de inte pratade om den ene mannens, enligt Fahls, uppenbara tecken på psykisk ohälsa. Eller, de talade om det, men inte på det sätt som Hanna Fahl anser är det korrekta, det vill säga på det sätt som två kvinnor skulle prata om samma ämne.
Det fick skribenten Ivar Arpi att skriva ett svar i SvD, där han menar att Hanna Fahls text är ett exempel på kvinnlig självgodhet. Enligt Arpi är det inte bara så att män har något att lära av kvinnor, utan i allra högsta grad är det också tvärtom. Om kvinnor slutade vara besatta av att blicka inåt och analysera sig själva och i stället blickade utåt – kanske genom att bygga ett utedäck – skulle kvinnor må bättre.
Både Fahl och Arpi har rätt på sina sätt. Många män skulle säkert må bättre av att prata mer om psykisk hälsa, relationer och sådant. Och många kvinnor skulle garanterat leva ett bättre liv om de i större utsträckning ägnade tillvaron åt att göra något praktiskt. Likaså är det uppenbart att trenden med ”kvinnor som förklarar känslor för män” börjar bli tröttsam.
Men varför är vi så besatta av föreställningen att det ena könets – enligt schablonen – sätt att hantera livet tvunget måste vara bättre än det andra? Skulle det inte kunna vara så att män i genomsnitt är lite annorlunda än kvinnor och att det är – hör och häpna – därför samtalsämnena skiljer sig åt mellan ett grabbhäng och en tjejmiddag? Och att det kanske är okej?
Det är väl inte så att det bara finns ett korrekt sätt att hantera relationer, känslor och livet i allmänhet.
Paradoxalt nog är diskussionen om att det ena könet måste bli mer som det andra ett tecken på att vi i dag lever i ett synnerligen jämställt samhälle. Det är svårt att se kvinnorna i, säg, Qatar klaga på sina manliga vänners oförmåga att analysera känslor. Detta eftersom de antagligen inte har så många vänner av motsatt kön då landet är väldigt könssegregerat. Likaså är det svårt att se qatariska män uppmana sina fruar och döttrar att bry sig mindre om sociala relationer och i stället gå ut och mecka med bilen. Det finns nog så att säga inte ens på kartan.
I den svenska kulturen däremot finns goda skäl att påstå att kvinno- och mansrollerna aldrig har varit så fria som de är i dag. Ingen blir förvånad om en kvinna vill läsa till ingenjör. Ingen – eller i alla fall väldigt få – tycker att det är fel om en man vill vara lite feminin. Det snarare uppmuntras.
Just eftersom vi lever i en kultur som i stor utsträckning är jämställd, och inte minst för att överideologin i samhället säger att män och kvinnor egentligen är likadana och att alla könsskillnader beror på att tjejer ikläs rosa vantar och pojkarna blå, så blir de ”kvarvarande” skillnaderna mellan män och kvinnor så påtagliga. De förstoras upp, överanalyseras och överdrivs.
Det kanske är så att kvinnorna i lunchrummet på jobbet oftare pratar om någons förlovning än om vilken vinkelslip som är bäst. Och att männen som småsnackar i parken medan barnen leker hellre pratar om Champions League än om vad den eller den menade med det och det sms:et.
Mer troligt är dock att båda grupper pratar om ”hur mörkt det har blivit, redan klockan fyra”. Ett samtalsämne som, oberoende av kön, säkert utgör 90 procent av all talad tid i Sverige.
