353 miljoner kronor – det är den summa som skattebetalarna hittills har fått hosta upp för det planerade projektet Skeppsbron mitt i centrala Göteborg (GP 30/3). Vi talar alltså om planer, möten, förstudier och konsulter – rent byråkratiska kostnader i hundramiljonersklassen. På marken har inget förutom en dyster garageinfart som slutar i intet sett dagens ljus. Den lilla sträckan mellan Rosenlundsverket och Stenpiren liknar mest en bortglömd bakgata på ett industriområde, om än med fantastisk utsikt över älven.
Hur man ska lyfta skeppsbrotomten har diskuterats och utretts i över ett kvartsekel. En detaljplan antogs först 2015. Sedan dess har alltså bara planeringen kostat i snitt 40 miljoner kronor om året. En planering som nu delvis måste göras om, efter att Göteborgspolitikerna insett att projektet blir för dyrt och en ny detaljplan måste antas. En hel del av utredningsarbetet kommer visserligen kunna återanvändas, men oklart hur mycket.
Från början fanns storslagna visioner om att göra Skeppsbron till ett ”vardagsrum för göteborgarna” där alla skulle känna sig välkomna, med ytor för aktiviteter och ett tilltaget utomhusbad. Kajen skulle expandera för ett underjordiskt garage där älven nu går, vilket skulle möjliggöra stora allmänna ytor ovanpå. Av detta blir det nu intet.
Man måste ställa sig frågan hur det kommer sig att staden inte klarar att göra hållbara ekonomiska kalkyler när man uppenbarligen har så mycket pengar att lägga på just planering och projektering. Varför ska det ta årtionden att få till stånd ett statsutvecklingsprojekt som sträcker sig över några kvarter när exempelvis hela Lorensberg och Vasastaden tog några år att planera hundrafemtio år tidigare till mycket lägre kostnader.
Mycket talar nämligen för att Skeppsbrohaveriet mer är regel än undantag för hur modern planering fungerar. Antalet regleringar och särskilda hänsyn (miljö, vattenskydd, buller, säkerhet med mera) som ska tas har växt lavinartat. Olika intressenter ska höras, medborgare, kringboende, politiker, näringsliv, statliga myndigheter och olika kommunala förvaltningar. Experter, konsulter och utredare ska komma med sina synpunkter. På det kommer sedan upphandling och genomförande – där vi inte sällan talar om miljarder snarare än om miljoner i fördyringar. Det räcker med att nämna Västlänken.
Naturligtvis finns det anledning att kritisera den här ordningen. Men allt kan inte skyllas på enskilda individer. För i praktiken har det blivit hart när omöjligt att ha överblick över stora infrastruktur- och samhällsbyggnadsprojekt. Det gäller såväl beslutsfattare, reglerare, planerare som de som till sist ska göra jobbet. Det beskrivs bättre som ett systemfel. I vilket fall strider den här handlingsförlamningen mot den bild många har av politiken där det bara är att fatta ”rätt beslut” om man vill – en bild som inte sällan politikerna själva underblåser i den allmänna debatten.
Demokratin kräver att de folkvalda kan uppvisa en viss handlingskraft. Men trögheten är inte bara av ondo. Den snabba utbyggnaden av miljonprogrammet på 1960-talet är knappast någon bra förebild. Fort och fel är två ord som hör ihop. Det handlar om att få till en balans och det ställer höga krav på gott ledarskap. Risken finns att när ett projekt drar ut på tiden så länge som Skeppsbron gjort så slutar det ändå med att man i all hast bestämmer sig för något så att projektet över huvud taget ska bli klart. Då har man fått det sämsta av två världar.
