Den SD-märkte riksdagsledamoten Kent Ekeroth blev under onsdagen dömd för ringa misshandel. Förutom att vara ordinarie ledamot i riksdagens justitieutskott är Ekeroth också partiets politiske talesperson i frågor som rör gränsbevakning. Under tiden som rättsprocessen mot honom pågått har Ekeroth dock tagit en paus från sina uppdrag. Nu när domen fallit lär han bli av med dem helt och hållet; gruppledaren Mattias Karlsson har tidigare uttryckt att Ekeroth inte kan fortsätta företräda partiet om han fälls.
De flesta partier har haft företrädare som varit involverade i skandaler av något slag. Men Sverigedemokraterna sticker ut, dels på grund av omfattningen av skandalerna – i detta fall misshandel – och dels för att det inte sällan rört sig om personer som är relativt högt uppsatta inom partiet. Att Ekeroth fick fortsätta företräda SD efter järnrörsskandalen år 2012 är anmärkningsvärt. Det hade med största sannolikhet inte kunnat ske i något annat parti.
Just detta är ett av SD:s största problem: företrädarna. Ekeroth är inte den enda i sitt parti som uttalat sig på ett sätt som inte anstår en politiker, inte heller är han den enda som blivit dömd för brott.
Trots detta så fortsätter det gå bra för partiet i opinionen. Där ligger de runt 20 procent och är Sveriges andra största parti. Vidare fortsätter de att vinna nya väljargrupper: Enligt en ny undersökning från SVT/Novus har SD gått om Socialdemokraterna som största parti bland arbetare (29/6). SCB:s stora partisympatiundersökning visade att SD även lyckats med att rejält öka sitt stöd bland väljare med utländsk bakgrund sedan valet 2014.
Det går inte längre att tala om att SD enbart är ett parti för svenska män på landsbygden. Med framgångarna följer fler mandat: I dag har SD 47 mandat i riksdagen, skulle opinionsmätningarna stå sig skulle partiet få runt 70 mandat efter nästa års val. Riksdagsgruppen ska alltså utökas med drygt 20 personer, i ett parti som redan i dag har svårigheter att hitta någorlunda vettiga företrädare.
Trots problemet med SD:s representanter kvarstår det faktum att partiet sitter i riksdagen och kommer att fortsätta att göra så för en överskådlig framtid. Det är något övriga partier måste förhålla sig till. Att erbjuda dem statsrådsposter i en borgerlig regering är inget alternativ att förespråka. Men att skapa ett nytt ”alla mot SD”-scenario, likt Decemberöverenskommelsen, är inte heller demokratiskt hållbart. Om SD på sikt vill bli tagna på allvar måste högre krav ställas på företrädarna.
