Det är inte svårt att föreställa sig vilka talepunkter Socialdemokraterna hade använt för att kritisera Tidöavtalet om överenskommelsen kommit på plats för tio år sedan. Mona Sahlins socialdemokrater hade talat om tolerans, antirasism och jämställdhet. Ett Tidöavtal i deras Sverige hade avfärdats precis på samma sätt som Miljöpartiet låter nu: det är auktoritärt och nationalistiskt.
Men dagens socialdemokrater använder inga överord. Nej, partiledaren Magdalena Andersson är lugn och saklig i kritiken av de borgerliga partiernas samarbete med Sverigedemokraterna. Det finns lite orosmoln, menar den nya oppositionsledaren och lovar att S ska värna rättsstaten. Men det Andersson mest beklagar är bristen på välfärdssatsningar. Efter Ulf Kristerssons (M) regeringsförklaring var hennes första reaktion att hon saknade svar på hur resurserna till kommunerna skulle säkerställas inför stundande lågkonjunktur.
Även Ardalan Shekarabi, ny rättspolitisk talesperson för S, undvek att utmåla Tidöavtalet som annalkande tyranni i en intervju med DN. I stället gjorde Shekarabi upp med den straffideologi som borgerligheten länge kritiserat och som har varit socialdemokratins utgångspunkt i decennier.
Sedan 1970-talet har svensk straffrätt byggts på att begränsa statens repressiva makt och undvika fängelsestraff om möjligt. Det är denna ideologi som ligger bakom brottsbalkens presumtion mot fängelse och de många straff- och mängdrabatter som helt strider mot allmänhetens känsla av rättvisa. Shekarabi vill likt den nya regeringen se straffskärpningar som låser in farliga kriminella för att skydda brottsoffer och samhälle. Han hoppas därför att S kommer utgöra en konstruktiv opposition i dessa frågor, samtidigt som han kommer att fokusera på politik som ska motverka segregation och utanförskap.
Märker ni konturerna av S-strategin nu? Den är tydligt kopierad från de danska partikollegorna. I Danmark har det socialdemokratiska partiet anammat högerpartiernas politik på områden som migration, integration och brottsbekämpning. Det har inneburit att konfliktlinjen mot de borgerliga partierna som annars dominerat dessa frågor tonats ned, medan danska S i stället kunnat ägna sig åt traditionella välfärdsfrågor.
Magdalena Anderssons socialdemokrater tycks vara redo att acceptera den borgerliga regeringens omläggning av kriminal- och migrationspolitiken. I stället ska krutet läggas på att driva välfärdsfrågor inför en stundande lågkonjunktur: kommunerna ska säkras finansiering, ekonomisk ojämlikhet ska bekämpas och segregationen ska motverkas.
Det är som upplagt för en helt ny spelplan i valet 2026. Det kan innebära att det kommer saknas tydliga skiljelinjer mellan S, de borgerliga partierna och SD i frågor om brottsbekämpning och reglerad invandring. I stället kan nya konfliktlinjer öppnas upp: Hur hanterade regeringen Kristersson kostnadssmällen för kommuner och regioner? Vad gjorde regeringen egentligen åt vinster i välfärden? Hur blev det med utanförskapet i förorterna?
När S neutraliserat rätts- och migrationspolitiken kan Magdalena Andersson utmana högerblocket på välfärdsområdet. Borgerligheten måste förbereda sig.
