Språket i offentliga dokument kan ibland säga lika mycket som innehållet. Jag kommer att tänka på det när jag läser den styrande Göteborgsalliansens budgetförslag, som debatteras idag i fullmäktige. Det är möjligt att fler än en hand hållit i pennan vid författandet av detta dokument. Men de policybeskrivande delarna osar av ett sådant upprepat självberöm att man instinktivt ryggar tillbaka.
Flosklerna duggar dessutom nästan lika tätt som regnskurarna över Göteborg: ”Med människan, naturen och klimatet i fokus har ett ambitiöst och omfattande miljö- och klimatprogram arbetats fram”.”Respekten för människan ska vara grundstenen i framtidens äldreomsorg”, ”Alla jobb behövs i Göteborg, såväl enkla- som högkvalificerade”. ”Tillsammans vill vi bygga en stad som håller ihop och som alla är stolta över.”
Hur skulle ett miljö- och klimatprogram som inte sätter naturen och klimatet i fokus se ut? Om någon ska behöva ägna sin tid åt att läsa detta är de nog tacksamma för att besparas sådana meningar.
Budgetförfattaren verkar också ha svårt för grammatiskt modus: ”Göteborg är en attraktiv stad där alla ges chansen att forma sina liv och ingen lämnas utanför”, ”Göteborg är en trygg och välskött stad”. Är? Göteborg kanske ”ska vara” allt detta, men att påstå att det ”är” så är inte i överenstämmelse med sanningen.
Det kan tyckas småaktigt att anmärka på enskilda formuleringar på det här sättet. Men hur stadens främsta makthavare uttrycker sig i skrift säger något om hur de ser på verkligheten. Språket är inte oskyldigt. Att blanda samman hur något är och hur något borde vara är ett typiskt maktspråk som undergräver förtroendet för politiken.
Att PR-språket tränger sig in även i politik och offentlig förvaltning är ett växande problem. Fluffiga och peppiga formuleringar om hur fantastiskt allting är står i vägen för analytiskt tänkande. Det kan i värsta fall även färga av sig på politikens innehåll.
Göteborgsalliansen har till exempel bestämt sig för att staden inte ska ha några särskilt utsatta områden 2025. Det är lite drygt tre år till 2025. Att alla fem stadsdelar som klassas som särskilt utsatta av polisen skulle lyfta sig på den korta tiden är förstås helt orealistiskt. Varför inte ha som mål att de ska reduceras till fyra?
En snäll tolkning är att stadens styrande vill binda upp sig själva för att jobba hårt. Men formuleringar och målsättningar som är uppenbart verklighetsfrämmande kan lika gärna föda cynism, både hos tjänstemän och medborgare. De luftiga orden är inget man behöver ta på allvar.
Det ska sägas att den grön-blå regionbudgeten och den socialdemokratiska oppositionsbudgeten i betydligt mindre grad lider av denna sjuka. Men generellt är det en påminnelse om att makt och tänkande inte alltid går så bra ihop. Ett klart, analytiskt och verklighetsförankrat språk är en demokratifråga.
Journalistiken anklagas ofta för att vara negativt vinklad. Men ett problemorienterat språk är nödvändigt för att beskriva verkligheten som den är, inte som den borde vara. Framförallt är det en förutsättning för att hålla isär de två, föreslå lösningar och ställa makten till svars för sina beslut. För när makthavarna själva får hålla i pennan blir det lätt en enda stor blomstermålning.
