Det spelar ingen roll att verkligheten förändras. Vissa debattörer är så förtjusta i sina argument att de håller fast vid dem ändå. Så kändes det att läsa debattartikeln ”Pinsam politisk tävling i hårda tag mot flyktingar” skriven av en rad före detta högdjur, däribland tidigare ministrar som Anna Ekström (S), Kristina Persson (S) och Bengt Westerberg (FP) (DN 9/3).
De anser att dagens debatt om invandring har ett alldeles för inskränkt perspektiv: Det talas för mycket om problemen och för lite om vinsterna. Du har hört argumenten förut. Exempelvis: ”Sverige har en lång historisk tradition av invandring som helt klart har gagnat vårt samhällsbygge”. Och: ”Fakta är att det i stor utsträckning är invandrade personer som bär upp den svenska omsorgen och kollektivtrafiken”.
Skribenterna gör misstaget att klumpa ihop alla invandrare, som att alla utan etniskt svensk bakgrund egentligen är likadana. Den som själv har invandrarbakgrund skulle inte hålla med. Det finns få gemensamma nämnare mellan en flykting som är högutbildad akademiker och en som är analfabet, förutom att ingen av dem är född i Sverige. Det kan finnas goda skäl till att båda har fått asyl i Sverige, men det går inte att påstå att all invandring gagnar det svenska samhällsbygget lika mycket oavsett vilka som har invandrat.
När det gäller invandrares betydelse för omsorgen och kollektivtrafiken framstår det närmast som att länder utan en betydande andel invandrare inte skulle ha någon fungerande äldreomsorg eller kollektivtrafik. Debattörerna verkar även utgå ifrån att invandrare inte nyttjar tjänsterna, utan enbart bidrar – vilket förstås inte är fallet då utrikes födda utgör 20 procent av befolkningen. De verkar dessutom omedvetna om de stora problem som orsakas av att utrikes födda anställs i äldreomsorgen utan att kunna tillräckligt god svenska, något som skapar svårigheter för såväl de äldre som övrig svenskkunnig personal (SVT 25/2 2022).
Debattörerna fortsätter med att det förvisso råder högre arbetslöshet i gruppen, men att sysselsättningsgraden bland utrikes födda ändå har ökat – vilket ska ses som en vinst. Men sysselsättningsgrad är ett dåligt mått, det mäter enbart huruvida någon har jobbat åtminstone en timme den veckan då undersökningen görs.
Då är självförsörjningsgrad mer intressant. En rapport från Entreprenörskapsforum har tittat på invandrares självförsörjning över en livscykel. Vanligtvis drar man mer nytta av välfärden i unga år och efter pensionen, men betalar mer i skatt än vad man får tillbaka när man är yrkesverksam. Men det gäller främst inrikes födda, där genomsnittsindividen mellan 35 till 62 år är självförsörjande. ”Genomsnittsindividen född utanför västvärlden blir aldrig självförsörjande över sin livscykel”, skriver forskarna.
Om debattörerna ska uppmana andra att föra in fakta i debatten vore det bra om de själva följde samma princip.
