Studenterna har firat sin frihet och ljusnande framtid på lastbilsflak och på Götaplatsen. I skolorna har det varit avslutningar med "blomstertid" och sommarvisor. Riksdagen har också tagit sommarlov. Men inte Jan Björklund. På studenternas vis lämnar han den tillvaro och det sammanhang som varit hans i 12 år.
Jan Björklund tog över som partiledare efter Lars Leijonborg 2007. Jan Björklund var utbildningsminister i Reinfeldts båda regeringar. Han blev också vice statsminister 2010. Ser man till de poster Jan Björklund innehaft så är hans politiska karriär framgångsrik.
Ser man däremot till Folkpartiets/Liberalernas valresultat under Björklunds år som partiledare blir bilden en annan. 7 procent 2010 var en nedgång. I valen 2014 och 2018 fick partiet bara cirka 5,5 procent för att i EU-valet i år med ett nödrop hålla sig på rätt sida om fyraprocentsspärren.
Det är förbryllande och lite orättvist, kan man tycka. Jan Björklund är en av de allra bästa debattörerna, han har varit tydlig och han har humor - en inte alldeles oviktig egenskap i politikens värld. Liberalerna har länge drivit skol- och utbildningsfrågor med frenesi. Men det har inte hjälpt. Liberalerna har inte förmått lyfta i väljaropinionen.
Resultatet i EU-valet och de senaste opinionssiffrorna, under eller strax över 4 procent, är däremot inte svåra att förstå. Att bli stödparti till S/MP-regeringen var för många liberaler ett svek. Vi trodde oss ha röstat på ett parti som ville ha en alliansregering men icke. Liberalerna släppte tillsammans med Centern i stället fram en socialdemokratisk regering, hindrade Ulf Kristersson från att bli statsminister och sköt Alliansskutan i sank.
Så den sympatiske och begåvade Jan Björklund lämnar nu ett parti i kris, splittrat i regeringsfrågan och med en synnerligen svag ställning bland väljarna.
Tre känner sig kallade att ta över partiledarskapet: Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag och Johan Pehrson men striden står i praktiken mellan Sabuni och Ullenhag. I sakfrågor verkar de stå varandra nära. Båda säger sig vara feminister och antirasister och tycker att Liberalerna måste utveckla en stark klimatpolitik Men det är Nyamko Sabuni som starkast lyfter fram frågorna om migration och integration.
I temperament och framtoning skiljer de sig dock åt. Ullenhag vill göra Sverige snällare. Han beskrivs ofta som försiktig och han vill bidra till mer eftertänksamhet. Nyamko Sabuni profilerar sig däremot som tydlig, rak och tuff. Hon har också vågat ta kontroversiell ställning och anses vara modig.
I regeringsfrågan och januariöverenskommelsen, den som fått Liberalerna att sjunka som en sten i väljaropinionen, tycks de båda kandidaterna ytligt sett vara samstämmiga:
– Jag anser att avtal skall hållas. Man måste kunna lita på Liberalerna, sa Nyamko Sabuni.
– Jag tycker att vi skall hålla fast vid avtalet, sa Erik Ullenhag. Han menar också att "liberala väljare skall kunna lita på vårt parti".
Men det var ju precis det man inte kunde göra. Så den kanske viktigaste frågan för den nya partiledaren är att försöka återställa borgerligt sinnade väljares förtroende för partiet. Det kan bara ske genom att Liberalerna söker sig tillbaka till Alliansen och så småningom säger upp avtalet med S och MP.
Under ytan finns emellertid tydliga skillnader i regeringsfrågan. Erik Ullenhag intar den försiktigare linjen och svarar inte på om han föredrar en alliansregering inför valet 2022.
– Sedan får vi i lugn och ro inför nästa val, när vi formulerat politiken, fundera på vilket sällskap vi då skall ha, säger han.
– Jag skulle vilja att vi såg oss själva som ett icke-socialistiskt parti i mitten, sa Sabuni när hon tillkännagav att hon kandiderar till partiledarposten. Hon vill tillbaka till Alliansen.
Varken Ullenhag eller Sabuni vill ha ett närmare samarbete med SD men Sabuni kan tänka sig att samarbeta i riksdagens utskott och ser inget problem med att SD skulle stödja liberala förslag:
– Ibland kan också de onda krafterna lägga sin röst på goda idéer. Kan vi använda de rösterna till att åstadkomma något som är bättre för vårt land så ska vi inte förneka medborgare det, sa Nyamko Sabuni i en intervju i april.
Hon har också påpekat "att det är sådana som jag som har mest att förlora på om SD blir större. Inte medelålders vita män som i dag gör en grej av att isolera dem medan de växer." Hon vill att Liberalerna skall koncentrera sig på att utveckla en egen konsekvent och tydlig liberal politik och gå till val på det, inte tala om och fokusera på Sverigedemokraterna.
I dagsläget ser det ut att vara jämnt mellan de två toppkandidaterna med en liten fördel för Nyamko Sabuni. Den 28 juni avgörs partiledarstriden på ett extra landsmöte.
För dem som vill ha "more of the same", en erfaren, försiktig så kallad socialliberal med förankring i de innersta kretsarna är Ullenhag rätt person. Vill man däremot ha någon som kan ruska om partiet och bli en tydlig, spännande och modig liberal röst, som för Liberalerna tillbaka till den borgerliga kretsen, så är det Sabuni som gäller. Det senare är nog precis vad Liberalerna behöver!
Men partiet behöver också ett eget, starkt, frisinnat, frimodigt, fritänkande program som liberalt tar sig an de frågor som väljarna tycker är viktiga - klimatet, migrationen, integrationen, lag och ordning, försvaret, utbildningen och inte minst värnandet av sjuvården och äldreomsorgen. Då och endast då kan Liberalerna på nytt bli en relevant politisk kraft i Sverige!
