Karin Pihl: Normkritiska nyord botar inga sjuka

Det finns en övertro på språkets makt. Men att byta ut ord som ”funktionsnedsatt” mot ”funktionsvarierad” ändrar inte verkligheten. Det kan snarare verka trivialiserande.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Inom vården ska man inte längre använda ordet ”diabetiker”. I stället ska man säga ”person med diabetes”. Detta enligt nya riktlinjer som tagits fram av läkar- och sjuksköterskeföreningar. Syftet är, enligt två överläkare som står bakom dokumentet, att skapa ett ”positivare språk” (Dagens Medicin 8/3). Därför ska man också undvika ordet ”lidande patient”, eftersom ordet ”lidande” signalerar att patienten är ett ”hjälplöst offer”.

Tyvärr har jag en tråkig nyhet: Att ha en sjukdom innebär ofta lidande. Och utan vård och mediciner riskerar den allvarligt sjuke att bli just ett hjälplöst offer. Det är därför vi har sjukvård. En uppdaterad lista över ord man får och inte får säga ändrar inte på det.

ANNONS

Dessvärre är det inte bara inom diabetesvården som den här språksjukan har slagit rot. I USA finns till och med en diskussion om man över huvud taget får använda ordet ”patient” i vården. Detta eftersom det ”objektifierar” personen och skapar en ojämlik relation mellan den som vårdar och den som blir vårdad. I stället föreslås ord som ”klient”, ”användare” och ”konsument”.

Längst har detta språkbruk gått när det talas om funktionsnedsättningar. Det blir vanligare och vanligare att använda ordet ”funktionsvariation”. Syftet är att skapa inkludering. Men, som organisationen Funktionsrätt Sveriges medlemsförbund påpekar, leder relativiseringen till att de behov som funktionsnedsatta har förminskas och trivialiseras.

Det går förvisso att förstå ambitionen att prata på ett sätt som gör att allvarliga saker ter sig mindre allvarliga. Så gör vi människor hela tiden. Ibland väljer vi ord och uttryck som låter mildare. Vissa sociala situationer kräver det. Likaså är det självklart att inte använda uttryck som är nedsättande och kränkande.

Men det har gått för långt när det språk som vårdpersonal ska använda inte syftar till att på ett tydligt och pedagogiskt sätt förmedla information om åkommor och behandlingar, utan till att skapa en "jämlik" relation eller god stämning.

Vill man vara hård kan man påstå att detta ordförvrängeri har uppstått ur en olycklig blandning av normkritik och nyliberalism. Det normkritiska synsättet gör gällande att det är normer som orsakar lidandet. Det är inte sjukdomen eller funktionsnedsättningen i sig som är det centrala problemet, utan vilka ord vi använder och den ”bild” som ”skapas” genom detta. Ojämlika relationer där den ene behöver hjälp av den andre, som i fallet mellan patient och vårdpersonal, kan upplösas genom att vi ändrar språkbruket.

ANNONS

Föreställningen är att om vi undviker vissa ord, ja, då kommer den företeelse som ordet representerar på ett magiskt sätt försvinna. Som om det vore språket som skapade verkligheten och inte tvärtom.

Här finns också ett stråk av hurtig självhjälpsfilosofi som hämtad från 1980- och 1990-talen: allt går att lösa med positivt tänkande. Jag är inte en patient som behöver vård av läkare – och absolut inget offer! – utan en klient som behöver ”coachning” på min ”hälsoresa”.

Men de som gynnas av nyspråket är just de som sitter och författar nyspråksdokumenten. De kan visa upp att de ”gör något”. Men lidandet försvinner inte för vi kallar det något annat. För patienterna är kvaliteten på vården fortfarande det som spelar roll. Oavsett vad den kallas.

LÄS MER: Viktigare värna utsatta än använda korrekt språkbruk

ANNONS