I ett GP-reportage i veckan får vi ingående följa hur den radikala, eller om man så vill extrema, högern och vänstern bägge arbetar med förtalsanmälningar, uthängningar av meningsmotståndare på nätet och anonyma anmälningar till socialtjänsten (13/6). På senare tid har det framför allt uppmärksammats hur personer med kopplingar till Alternativ för Sverige, med Christian Peterson som i spetsen, förtalsanmält syndikalisten Mathias Wåg för att kallat en annan person nazist i sociala medier.
Peterson var som tonåring med i nazistiska NMR (DN 9/6). Wåg – i dag på syndikalistiska Arbetaren – var medgrundare till den vänsterextrema våldsorganisationen Antifascistisk Aktion (DS 19/3 2015). AFA fortsatte att ha kontakter och personkopplingar till den så kallade ”Researchgruppen” där Wåg ingick och som hängde ut anonyma näthatare i kvällspressen och för det belönades med Guldspaden 2014.
Förenklat kan man säga att både extremvänstern och extremhögern bytt våldet på gatan mot att föra krig på nätet – även om den ovan nämnde Peterson fick sitt hem i Göteborg vandaliserat av politiska motståndare så sent som för ett och ett halvt år sedan (GT 21/10 2021).
På nätet har extremhögern gått in för att kopiera vänsterns metoder med kartläggning av motståndare och anmälningar. Det är mer regel än undantag att de som är inblandade i dessa aktiviteter har någon dom på sig. Inom den radikala högern finns också en stor skepsis mot journalistkåren, som man anser allt för ofta givit en skev bild av konflikterna till de vänsterextremas fördel. Det är också ett skäl till att man satsar på egen ”journalistik” i kampen.
Visst har det förekommit att attacker mot högerextremister beskrivits som ”sammandrabbningar” och liknande vinklar. I det nya medielandskapet är det knappast möjligt att göra på det sättet. Här gäller det att hålla huvudet kallt. Det är fullt rimligt att ha större sympatier med syndikalister än med nazister. Men journalistiken måste i första hand vara professionell och försöka beskriva vad som sker utan att ha en bakomliggande agenda. Bland annat därför var det inte särskilt lyckat att Aftonbladet och Expressen samarbetade tätt med Researchgruppen.
Det som skiljer professionell journalistik – när den lever upp till sina egna ideal – är nämligen något helt annat än det höger- och vänsterextremister håller på med. Det handlar inte om att ”vinna ett krig” utan att fördjupa förståelsen för människors agerande, vad som driver dem och hur de påverkar eller hamnar i konflikt med varandra, att ta fram det komplexa och ibland svårtuggade. Att blottlägga det icke-intuitiva och komplexa.
Just denna svala, professionella inställning är faktiskt kärnan i anti-extremismen. Ser man närmare på fenomenet extremism upptäcker man snart att extremister lever i symbios med varandra. Det är kampen, förenklingen och grupplojaliteten som driver dem, medan deras tankar kring samhällsförändring inte sällan är ytterst oklara eller svartvitt banala.
Det är genom att klä av det svartvita man ”laddar ur” lockelsen i det radikala. Men det kräver en insikt: att ”ha rätt” eller ”vara god” är något svårt, något som ytterst kräver arbete med det egna jaget snarare än bekämpande av något yttre. För det är lätt att förledas göra motsatsen och låta känslan gå före intellektet, vilket tvärt emot intentionen håller det man vill bekämpa vid liv. Den som väljer kampen belönas dessutom ofta av omgivningen.
Men att kampen mot extremism börjar hos dig själv har varit känt sedan antiken. Förlorar vi den insikten kommer extremerna gradvis att ta över.
