Karin Pihl: Ibland finns det ett rätt och ett fel, och så är det med det

Den svenska skolan lärde oss att tänka själva och se olika perspektiv. Det låter fint. Men ibland är det omöjligt att ”sätta sig ner” och hitta en mittenposition.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vi som gick i plugget i början av 2000-talet fick kanske inte några expertkunskaper i tysk grammatik eller algebra. Men något fick vid med oss: att man ska tänka själv. Vad man tänkte spelade mindre roll, så länge man formulerade en ståndpunkt med egna ord.

Det står i och för sig i läroplanen från 1994 att skolans verksamhet ska utgå från en etik som vilar på kristen grund och västerländsk humanism. Men det stod också att ”skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den skall framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana”, och att ”alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”.

ANNONS

Fina ord. Det låter som motsatsen till indoktrinering. En uppmaning att förbereda barnen inför att ta steget ut i det demokratiska samhället, med förståelse för hur komplex världen är.

Men jag kan inte låta bli att tro att det hade varit bättre om skolan och samhället i övrigt också hade förmedlat uppfattningen att det ibland finns ett rätt och fel.

Som när vi fick lära oss om ryska revolutionen i nian. Jag minns vad det stod i läroboken. Å ena sidan var Sovjetunionen ett land där människor inte hade rätt att säga sin åsikt fritt. Gulag var hemskt, dit kunde man bli skickad om man mopsade sig. Å andra sidan såg Lenin hur folket led av orättvisor under tsaren och ville förändra samhället så att bönderna och arbetarna skulle få det bättre.

Vad tycker du själv om bolsjevismen? Skriv med egna ord!

Jag tycker mig se spår av den här ideologin, som på ytan kan verka sympatisk och ödmjuk, men vars slutdestination är total moralisk relativism och nihilism, efter terrororganisationen Hamas attack på Israel: Landet är en ockupationsstat, man måste förstå att palestinierna lever under förtryck, den egentliga förövaren är den israeliska staten.

Som V-politikern Claudia Velasquez uttryckte det: ”Jag hade önskat att vår partiledare [som fördömde Hamas] hade upplyst de andra politikerna i debatten i söndags om att saker inte sker i ett vakuum och att det finns ett sammanhang och en historia” (Aftonbladet 13/10).

ANNONS

Sådana kommentarer ser man lite här och var, från politiker och kändisar. ”Så det är ’Stå upp för Ukraina’ när Ryssland attackerar men inte Palesti-”skrev artisten Zara Larsson på sitt Instagramkonto – något hon förvisso har bett om ursäkt för efter kritik.

Det finns alltid två sidor av en historia! Tänk själv!

Gällande den mångåriga konflikten mellan Israel och Palestina är det klart att den har många bottnar. Men när en Hamas-terrorist våldtar och kidnappar en israelisk kvinna finns inte ”två sidor” av historien. Det finns en förövare och ett offer.

Jag får en känsla av att vi i Sverige har extra svårt med det där. Minns den förre polischefen Dan Eliassons ökända ord efter att en kvinna mördats på ett asylboende av en asylsökande man. Eliasson blev förtvivlad ”å alla inblandades vägnar”, inklusive mördarens. ”Vad hade han varit med om, stackarn…”.

Vi vill gärna att alla spänningar ska handla om att två parter är oense, och sedan samtalar man och ser olika perspektiv, och sedan är det löst. Moraliskt förkastliga handlingar är resultatet av olyckliga omständigheter. Vi vill att alla konflikter ska fungera som den svenska arbetsmarknaden, med partsamtal och saltsjöbadsanda. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson gav uttryck för en sådan tankegång i en intervju med GP på fredagen. Hon sa då att konflikten mellan Israel och Palestina riskerar att öka ”spänningarna mellan grupper i Sverige” och att vi måste hitta tillbaka till en gemenskap.

ANNONS

Fina ord. Men i fråga om demonstrationerna där folk hyllar Hamas och önskar livet ur israeler handlar det inte om att det är ökade spänningar mellan två grupper, som raggare och punkare. Det handlar om att en grupp hyllar ett massmord.

Självklart kan man försöka förstå varför de gör det. Och att trissa upp stämningen är sällan konstruktivt. Men det är inte samma sak som att vi kan sätta oss ner och hitta en gemensam mittenposition, som att punkaren och raggaren kunde enas i att de bägge avskydde hippies.

Ibland måste vi konstatera att vissa företeelser och uppfattningar är fel, utan å ena sidan, å andra sidan. Motsatsen är inte att vara enögd, utan att över huvud taget ha moral.

LÄS MER: Sveriges halvtidshumanister vänder bort blicken

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS