Aldrig någonsin har det talats så mycket om ledarskap. Gråa chefer som fördelar arbetet och främst ägnar sig åt administration har blivit omoderna. Nu ska det vara motiverande och inspirerande förändringsledare som visar medarbetarna vägen. Det gäller i de allra flesta sektorer, från offentlig sektor till näringsliv.
Det är ytterst tacksamt för den som vill skära guld med täljkniv. Ledarskap har nämligen blivit en miljardindustri. Utbudet är oändligt. Det finns allt från ledarskapsböcker, ledarskapsföreläsningar, ledarskapscoaching till längre ledarskapsutbildningar. Allt för att du ska bli den bästa ledaren du kan bli.
Men det är givetvis inte gratis att bli en agil förändringsledare i en dynamisk tid full av möjligheter. Två helger med kost och logi kan kosta 60 000 kronor – exklusive moms. Samtidigt får du ”utmana dina egna sätt att se, förstå och göra i olika ledarskapssituationer” så att du kan ”successivt börja testa nya sätt att se och agera på i din ledarskapsvardag”. Sedan finns det såklart mer budgetvänliga alternativ. Exempelvis kan en heldag på distans, där du lär dig hur du kan skapa psykologisk trygghet för dina medarbetare, kosta ynka 10 000 kronor – moms inte inräknat.
En hel del ledarskapsutbildningar verkar fokusera på personlig utveckling för ledaren. Man ska hitta sin ledarstil och både lära sig att leda sig själv, så kallat självledarskap, och andra. Huruvida medarbetarna verkligen gynnas av att chefen ägnar sig åt introspektion på en kursgård med helpension verkar mindre intressant.
I en längre kulturartikel i Expressen skriver organisations- och ledningsforskaren Mats Alvesson om den något bortglömda delen av ledarskapsekvationen: medarbetarnas vilja att faktiskt bli ledda (16/4). Tyvärr är den inte nödvändigtvis lika stor som ledarna själva skulle önska. De flesta vill nog bara göra sitt jobb och ha en chef att kunna vända sig till om och när de stöter på problem.
Alvesson återger flera exempel på hur han i sin forskning har intervjuat medarbetare som upplevt att chefernas ledarskapsambitioner faktiskt har påverkat arbetet negativt. ”En person menade att de jobbigaste cheferna var de som viftade med händerna och skulle motivera andra”, skriver Alvesson. En annan menade att chefens vilja att visa ”öppenhet och autencitet” och utsätta medarbetarna för teambuildingsövningar bara störde arbetet. Det säger något om vem som är mest intresserad av ledarskap – och det är sällan de som ska bli ledda.
I stället menar Alvesson att goda chefer borde ägna sig mindre åt ledarskap: ”I de flesta fall är det bra om man nedtonar ledarskapet, öppnar upp för ansvarstagande och påverkan på bred front”. Det är något som många medarbetare sannolikt skulle hålla med om. För att vara chef borde handla mer om vad medarbetarna behöver än chefens egna behov av utveckling eller ledarskapsdrömmar. Trots att det sannolikt är betydligt tråkigare för chefen.
