En gång i tiden var Folkpartiet känt som skollärarpartiet. Det var också det parti som höll bildningen högst i Sveriges riksdag. Idealet att samhället ska ge varje individ förutsättningar att växa som människa har nämligen varit en kungstanke inom den svensk liberalism. Utan breda kunskaper blir individen bara en kugge i maskineriet.
Man kan fråga sig vad det finns kvar av det arvet. I höstens budgetproposition skar regeringen ned på anslagen till högre utbildning och forskning och sedan dess har utbildningsminister Mats Persson varit ute i ett flertal debattartiklar och talat om behovet av att prioritera. Nu senast menade ministern att det ges för många fristående kurser och distansutbildningar vid universiteten och att resurser ska omfördelas till mer nyttiga utbildningsprogram (SvD 9/4).
Men fristående kurser, studentens rätt att välja ämne, var en gång kärnan i hela universitetsväsendet. 1968 försökte Mats Perssons företrädare, Olof Palme, avskaffa den fria studiegången och införa strömlinjeformade program som bättre skulle följa arbetsmarknadens behov. Det blev det startskottet till studentprotesterna det året.
Det är inte bara nostalgi eller flum att försvara rätten att läsa fristående kurser. Väldigt lite talar nämligen för att vi får bättre studenter av att inskränka deras frihet. Arbetsmarknadens specifika behov är i ständig utveckling. Däremot finns ett konstant behov av självständigt tänkande människor som kan uttrycka sig i tal och skrift och lösa problem, inte minst på högre positioner.
Att ta bort eller kraftigt minska de fristående kurserna är därför både dumdristigt och kortsiktigt. Att det kan finnas enstaka exempel på kurser som inte håller måttet är en annan fråga. En neddragning av antalet fristående kurser kommer framför allt drabba humaniora och språk. Men är det verkligen mindre kunskaper i historia, kultur och filosofi Sverige behöver i en tid av stora omvärldsförändringar och integrationsproblem?
En liberal utbildningsminister borde inse värdet av kvalificerad bildning för både samhället och individen. Utgångspunkten borde snarare vara att Sverige behöver ett rejält intellektuellt lyft. Inte ens ett ”ingenjörsland” kan i längden fullständigt försumma behovet av tänkande människor.
Vi har i dag en politisk elit som knappt tagit examen, som sällan eller aldrig läser något annat än promemorior och som inte klarar att ta avancerade principdiskussioner. Vi har överlag ett ”elitproblem” i detta avseende. Det är en bidragande orsak till konformismen, räddhågsenheten och politikerföraktet. I längden leder det också till sämre beslut när åsiktskorridorer – det vill säga känslor och sociala hänsyn – blir viktigare än argument. Långsiktiga och genomgripande samhällsförändringar och utmaningar får inte den uppmärksamhet de förtjänar.
Naturligtvis har ministern rätt i att universitet och högskolor måste prioritera sina resurser. Men att ställa bildning mot nytta är banalt. Den verkliga utmaningen är att höja kvaliteten på alla ämnesområden – och då inte minst bildningsämnena som länge försummats i det här landet. Det kan betyda att koncentrera resurserna, där just distansutbildning kan vara ett komplement. Men att skära ned på studenternas valfrihet är knappast lösningen. Det kan i många fall leda till sämre kvalitet då utbildning i hög grad bygger på motivation.
Det finns tendenser till politisering inom delar av universitetet, delvis som en följd av att akademin tappat i status och oberoende. Misstanken väcks därför att regeringen börjat se humaniora och samhällsvetenskap som politiska fiender och dragit slutsatsen att ämnena bör ”sättas åt”. Det vore i så fall feltänkt och riskerar snarast att förstärka de tendenser man vill bekämpa.
Det som behövs är tvärtom ett återupprättande av bildningsidealet även på universitetet. Regeringen har hittills inte presenterat några sådana ambitioner. Men det är svårt att se någon annan institution som i dagsläget kan ta över funktionen att bilda eliter. Och den sällan uttalade sanningen är att alla samhällen behöver eliter, oavsett politisk inriktning. De går inte att avskaffa som populister både till höger och vänster tycks tro. Att bildade eliter är att föredra framför obildade borde vara en självklar insikt för en liberal.
