För många göteborgare är kanske inte känslan för det egna landskapet – Västergötland – överdrivet stark. Staden grundades trots allt på 1600-talet av Gustav II Adolf, bara något decennium innan landskapen förlorade sin formella politiska roll. Det är både fysiskt och mentalt en bit till ”schlätta” uppåt inlandet. Marken som Göteborg ligger på blev faktiskt svensk – och därmed en del av Västergötland – först när Birger Jarl på 1200-talet lyckades göra upp med norske och danske kungen om att också Sverige skulle få en landtunga till västerhavet.
Historikern Dick Harrison beskriver i ”Sveriges Historia” (Norstedts 2009) hur Sverige före Birger Jarl dominerades av lokal och regional ”bygdemakt” i form av hövdingar och stormän, där enskilda individer ibland kunde få en mer erkänd ställning även utanför närområdet. Så även om Sverige hade kungar och tronpretendenter före 1200-talet är det först då man kan tala om någon form av institutionaliserad statsmakt.
Birger Jarl anses ha grundat Stockholm, på samma sätt som Gustav II Adolf grundade Göteborg. Rikets två största städer är alltså resultatet av statliga beslut ovanifrån. De är inte de enda svenska städer som kungamakten pekat ut, men det normala är annars att byar och städer vuxit fram mer organiskt. På samma sätt har våra landskap rötter som sträcker sig mycket långt bakåt i historien. Det är ingen tillfällighet att våra första lagsamlingar är de så kallade landskapslagarna från medeltiden. Västgötalagen är för övrigt den äldsta landskapslag vi känner till.
Medan länen – som inrättades på 1600-talet – alltid har varit statens förlängda arm representerade landskapen den lokala makten och folket. Landskapen har fortfarande en stark plats i många svenskars hjärtan och medvetanden. Visst har några landskap behållit en starkare identitet än andra såsom Skåne, Dalarna, Småland, Värmland, Gotland och Jämtland. Skåne erövrades som bekant från Danmark på 1600-talet och fick en motståndsidentitet. I viss mån gäller det även de andra landskapen som befunnit sig i periferin i förhållande till slättbygderna och riksmakten i Stockholm.
Det här är kanske en förklaring till att staten behandlar landskapen så styvmoderligt i dag. Med undantag av kungahusets titlar, vapensköldar och väderleksrapporten har de knappt något officiellt erkännande längre. Den som åker bil genom Sverige blir upplyst om varenda kommungräns och länsgräns men svävar i ovisshet om vilket landskap man befinner sig i.
Det är en försummelse av vårt gemensamma kulturarv och en underlåtelse mot utländska turister. Med tanke på att betydligt fler svenskar lär identifiera sig med sitt landskap än med sitt län är det rentav märkligt. Det är knappast en kostnadsfråga eller ett praktiskt problem. Vi har redan massor med skyltar som pekar ut kulturhistoriska sevärdheter – inklusive gränsen för grevskapet Gränna Visingsö längs med E4:an. Trafikverket och Riksantikvarieämbetet menar bägge att det bara krävs ett tydligt politiskt initiativ för att sätta upp landskapsskyltar.
Det vore en liten sak för regeringen att ta tag i den saken. Med en kristdemokratisk infrastrukturminister – Andreas Carlson, som dessutom är bördig från Mullsjö i Västergötland – borde det finnas utrymme för ett initiativ. Kristdemokraterna säger sig värna de små gemenskaperna, lokala identiteter och har profilerat sig som ett landsbygdsparti.
Det finns egentligen inget politiskt motstånd mot att sätta upp landskapsskyltar. Landskapen saknar dock representanter i statliga kommittéer eller starka lobbygrupper som för deras talan. Att en och annan riksdagsmotionär försökt väcka frågan genom åren har inte hjälpt – de drunknar lätt i floden av motioner. Men frågan är inte betydelselös. Miljontals svenska bilister skulle kunna tacka Andreas Carlson om han satte upp skyltarna – och dessutom få en välbehövlig påminnelse om vår kulturhistoria.
