En närmare två hundra år gammal tall i Landala egnahemsområde splittrar politikerna (GP 9/5). Bostadsområdet är ett av de mer anrika i Göteborg och betraktas som ett riksintresse för kulturmiljövården. Anrik får man även kalla årsringsrika tallen. Men det har uppstått ett dilemma. Tallen hotar att spränga den mur som omgärdar tomten den står på och bägge anses skyddsvärda.
Kommunens tjänstemän har kommit fram till att tallen bör stå kvar. Den säregna gamla tallen har ett skönhetsvärde och är av naturliga skäl svår att ersätta. Men stadsbyggnadsförvaltningen anser även att muren bör bevaras.
Den politiska oppositionen – från Centern till Sverigedemokraterna – körde dock nyligen över tjänstemännen i stadsbyggnadsnämnden och gav tomtägaren rätt att fälla trädet, med hänvisning till det orimliga i att en enskild privatperson ska behöva bekosta de ständiga reparationer av muren som ett bevarande de bägge riksintressena skulle innebära.
Frågan kan tyckas som en petitess. Men i all sin enkelhet sätter den fingret på generella målkonflikter. Allmänintresset – bevarande av kulturmiljöer, grönområden, en levande och vacker stad eller tillgång till billiga verksamhetslokaler, står ofta om än inte alltid i konflikt med privata ekonomiska intressen.
Den här konflikten är inte naturgiven utan beror på hur vi i dag organiserat samhället. Landala egnahemsområde uppfördes i början av 1900-talet på initiativ av parplyfabrikanten Geron Olsson, som var ordförande i Göteborgs egnahemsförening. Syftet var att ge goda bostäder åt arbetare i en naturskön miljö. Beslutet togs av kommunfullmäktige och området planerades noga av arkitekter, med ekonomiskt stöd kunde sedan privatpersoner uppföra sina bostäder inom ramen för de mallar som lagts fram för hur husen skulle se ut i området för att skapa en vacker helhet.
Man får säga att resultatet blev lyckat. Egnahemsområdena är ett bra exempel på hur det offentliga och privata kan samverka med lyckat resultat – för övrigt kärnan i det som brukar benämnas Göteborgsliberalismen.
Men det var som sagt för över hundra år sedan. I dag lever vi en högskattestat där kommunen har helt andra byråkratiska muskler. Vi har därmed fått en situation där det offentliga och det privata intresset ofta ställs i motsättning till varandra. Staden reglerar vad de privata aktörerna är skyldiga att göra – men den är i regel inte beredd att hjälpa till utan vältrar över kostnaderna. Det är inte rimligt när det är enskilda privatpersoner som drabbas.
Precis som arkitekten Claes Caldenby, den aktuelle tomtägarens far, säger till GP tenderar kommunen dessutom att hålla sig med en annan måttstock för sig själv när dess intressen kolliderar med estetiska och kulturella värden.
Regleringar är nödvändiga för en vacker och levande stad. Det privata intresset riskerar annars gå ut över allmänintresset, antingen för att den berörda inte har råd att ta andra hänsyn eller är en vinstmaximerande kommersiell aktör – som till skillnad från för hundra år sedan ofta saknar lokal förankring och personlig känsla för staden. Eller för att kommunen själv pressas av nyttoperspektiv.
Lösningen är inte att avreglera utan att kommunen tar eget ansvar för allmänintresset och framför allt – tillsammans med rikspolitiken – skapar drivkrafter och möjligheter för privatpersoner och företag att kunna och vilja ta ansvar för sitt lokalsamhälle. Ska både den gamla tallen och muren kunna bevaras bör exempelvis kostnaden vara avdragsgill på skatten. I väntan på det bör rimligen kommunen stå för kostnaden.
