Vem ska egentligen få påverka hur staden ser ut? Är det ett hot mot demokratin om politiker och, i förlängningen medborgarna har synpunkter på vad arkitekter och tjänstemän föreslår? Eller är det i själva verket tvärtom?
Dessa frågor har blivit aktuella i samband med att Götaplatsen ska förändras. Under onsdagen fattar kommunstyrelsen beslut om detaljplanen som berör frågan hur Akademiska hus ska bygga det som kommer att bli en ny konstnärlig fakultet. Det är en central byggnad vars utseende kommer sätta sin prägel för en lång tid framåt.
Både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har varit kritiska till det liggande förslaget. De anser det vara trist. Socialdemokraterna vill skicka tillbaka ärendet till Byggnadsnämnden. Detta har partiet full rätt att göra. Estetiken är inte undantagen från demokratisk påverkan.
Det finns en rätt betydelsefull person i stan som är av en annan åsikt. Stadsarkitekten Björn Siesjö kritiserar S och SD: "Det här är någon slags fullständig ytlig, fullständigt ogenomtänkt populism som faktiskt flirtar med totalitära tankar. Jag tycker att det är allvarligt" säger han till GP. Och följer upp med frågan om "hur det är med andra kultur- och konstyttringar, som bildkonsten och litteraturen. Det här är någon slags totalitär ryggmärgsreflex, där man säger "vi ska bestämma över det här", hävdar han.
Siesjö ska ha tack för sin uppriktighet gällande vem som ska få påverka stadens utseende. Han får av GP frågan om det inte är så att politiker, som är folkvalda, ska ha åsikter i frågan. Men det gör Siesjö obekväm. Idag arkitektur, imorgon konststöd, påstår stadsarkitekten. Detta är på tvärs med Siesjö anser vara ett pluralistisk och demokratiskt samhälle.
Är det så enkelt att politiker ska hålla truten när det kommer till arkitektur?
Stadsplanering och arkitektur är inte vilken konst eller kultur som helst. Det är gestaltningen av vår själva livsmiljö - för generationer framåt i tiden. En tavla, bok, teckning eller film kan glömmas eller stoppas undan av medborgare. En stol eller soffa kan man som medborgare välja att inte använda. Men medborgare, nuvarande och kommande, kan inte välja bort byggnaderna i stadsmiljön.
Självklart är arkitektur är en fråga om kultur. Men det är en form av kultur vi inte kan välja bort. Därför måste arkitekturen, i någon mån, underställas demokratiskt beslutsfattande. Det är en avgörande skillnad på att ha synpunkter på arkitektonisk gestaltning och detaljstyra kulturstöd gällande litteratur eller musik. Att likställa demokratiskt inflytande över planerna för vår gemensamma stadsmiljö med politiska försök att strypa yttrandefriheten för författare visar enbart att Siesjö inte förstår arkitekturens roll i Göteborgarnas liv.
Det Siesjö är fly förbannad över är att politiker, det vill säga folkets representanter, vågar säga något. Vadsomhelst. Nu finns ingen felaktig smak, menar Siesjö. Man får använda vilken "jävla stil man vill" säger han. Förutom om det är sån där "fascistarkitektur" som stadsarkitekten inte alls vill se. Tyck vad ni vill, så länge ni inte tycker fel, är budskapet.
Väljare är inte direkt bortskämda med möjligheter att påverka något så viktigt som stadens utseende. Vi lever inte heller i en direktdemokrati där det röstas om varje bygge. Därför är partierna och politikerna viktiga - de representerar folket. Det finns en levande opinion när det kommer till arkitektur. Det är bra. Det visar att folk bryr sig om något så viktigt som platserna de rör sig igenom och besöker varje dag. Det vore direkt oansvarigt av de folkvalda att strunta i att utöva påverkan på estetiken inom stadsplaneringen.
Detta tycks vår stadsarkitekt inte alls förstå. Men hans totala arrogans är ändå rätt pedagogisk. Den visar hur lite han anser att arkitektur och stadsmiljö ska påverkas av pöbeln och dess representanter. Paradoxalt nog försvarar han sitt totala förakt för demokratisk påverkan på stadens utseende genom att kasta ord som populism och totalitär omkring sig.
Höjden av demokrati är enligt Siesjö att experter som Siesjö får råda medan politikerna tiger still. Någon har definitivt auktoritära böjelser i det här sammanhanget och det är inte våra folkvalda.
