EU är värre än någonsin. Trodde man inte att Brexit skulle mana till viss eftertanke, viss försiktighet, viss självbehärskning? Att majoriteten i ett av unionens största länder inte längre ville vara kvar – visst måste det ha betytt någonting? Bidrog det inte till att politikerna besinnade sig och drog ner på ambitionerna att reglera allt större delar av medlemsstaternas politik och medborgarnas tillvaro? Oh nej, tvärtom.
Kommissionen, parlamentet och ministerrådet ångar på med oförtruten frenesi. Mycket av det som pågår just nu sker under jätteparaplyet ”klimat och miljö”. Programmen som lanseras är enorma och får enorma, och därmed oförutsedda, konsekvenser för helt vanligt folk.
Runtom i Europa protesterar stora skaror av bönder. Skälen varierar från plats till plats. Men i grunden handlar missnöjet om ökande priser på bränsle, om höga skatter och låga ersättningar för varor, och om importen av billiga livsmedel producerade utanför EU.
I Nederländerna föreslog Mark Ruttes förra regering (det finns fortfarande ingen ny efter valet i november) att 3 000 gårdar helt sonika skulle bommas igen, i syfte att radikalt minska kväveutsläppen, i enlighet med EU:s klimatlag. Antalet kor, grisar och kycklingar skulle också minskas drastiskt.
Det är sånt som gör bönder arga...
Nederländerna är Europas skafferi. Till ytan ett av kontinentens minsta länder – men samtidigt en av världens största livsmedelsexportörer. I oroliga tider (och det är alltid oroliga tider) borde det vara prioriterat att säkra den europeiska självförsörjningen. Låter det inte helt vansinnigt att då avveckla livsmedelsproduktionen i ett land specialiserat på livsmedelsproduktion?
Det kan man tycka om man inte gjort ”klimatet” till överideologi.
För närvarande pågår sjösättningen av ”EU action plan on sustainable finance”. Det är ett gigantiskt paket som bland mycket annat nödgar finansbolag att lägga allt mer tid och energi på att hållbarhetscertifiera sina investeringar. Och ”hållbarhet” är ett amöbabegrepp som kan rymma allt möjligt, ingalunda bara klimat- och miljörelaterade ambitioner, utan också sådant som lösligt kan hänföras till jämställdhet och ”inkludering”. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser är till exempel en faktor att ta i beaktande för den som vill erbjuda hållbara investeringar.
Andelen anställda som arbetar med att kontrollera och dokumentera företagens insatser enligt EU-lagstiftningens alla parametrar blir allt större. Det är inget av värde som skapas, bara bubblor som blåses allt större och klistrar fast sig vid andra bubblor, fler och fler, större och större – utan att stärka vår konkurrenskraft det allra minsta.
Det är dags att återuppliva den brittiske 1900-talstänkaren Michael Oakeshotts uppdelning av ”civil association” och ”enterprise association”. En ”civil association” är en lös men ofrivillig sammanslutning av människor – som ett land – där politiken bör kretsa kring förvaltning, ett pågående samtal om hur de gemensamma reglerna ska utformas för att stämma överens med normerna. Det finns inget övergripande syfte med politiken, annat än att upprätthålla en sådan ordning att individer och verksamheter får så stor frihet som möjligt att sträva efter sina egna mål.
En ”enterprise association” däremot präglas av tydliga mål, som i sig själva är organisationens syfte. Och det är helt i sin ordning om det gäller företag, föreningar, utbildningsinstitutioner eller samfund. Men stater som styrs som ”enterprise associations” kommer med nödvändighet att förtrycka medborgarna och begränsa mångfalden av fria verksamheter.
EU är i allt högre grad en ”enterprise association”. Vår tids federalister (som lustigt nog ofta kallar sig liberaler) tycker på allvar att det är toppen att unionspolitikerna tar sig an allt fler områden, reglerar och domderar. Folkhälsa, jämställdhet, aborträtt, ”hållbarhet” – det finns inget som inte bör göras till en målsättning och resultera i direktiv på en helt absurd detaljnivå. ”Gemensamma lösningar” är den positivt laddade termen som federalisterna använder.
Och sedan står dessa federalister i tv-debatter och tycker att det är jättekonstigt att det finns medborgare och partier som inte är så förtjusta i EU. ”EU är ett gigantiskt fredsprojekt ju!!!” och ”Tycker inte du att det är bra med den inre marknaden, va???”.
Jo! EU är en fantastisk idé. Den inre marknaden har gjort oss alla rikare. Att vi inte mjölkar varandra på tullar gagnar alla, och inte minst freden, verkar det som. Att roamingavgifterna försvann var ett uttryck för det EU som förbättrade den inre marknaden och därigenom förenklade folks liv.
Men försöken att knuffa EU:s medlemsstater hit och dit av ideologiska skäl, är något helt annat. Man kan diskutera i vilken mån EU bör detaljreglera klimatpolitiken. Sådant som utsläppsrätter kan vara en bra idé, eftersom de har en avgränsad och konkret funktion. Men när EU reglerar hur skog ska brukas, hur många kilometer rinnande vattendrag som ska finnas i varje land, exakt hur många fåglar som ska kunna höras i si och så många procent jordbrukslandskap – då har EU-kolossen vältrat sig långt, långt över gränsen. Då handlar det inte längre om anpassningar till vad vi tror att klimatförändringarna kräver, utan om att realisera en abstrakt idé om hur människa och natur bör samspela.
Det blir inte mer ”enterprise association” än så.
