Väldigt många är väldigt förvånade över att Nyamko Sabuni avgår. Kanske borde man snarare vara förvånad över att hon inte avgått tidigare. Ingenting hon har gjort, sagt eller skrivit har gett Liberalerna det opinionsmässiga lyft som är nödvändigt för att partiet skall överleva. Och överlevnad är vad det handlar om, inte bara för enskilda partifunktionärer och riksdagsledamöter utan för partiet.
Sedan förre partiledaren Jan Björklund krokade arm med det vilsegångna och självöverskattande Centerpartiet, ingick januariavtalet och därmed stödde en S-MP-regering, har Liberalerna varit på ett sluttande plan. Sällan har partiet varit över riksdagsspärren. Senaste GP/Sifon gav partiet 2,4 procent i väljarstöd.
När Nyamko Sabuni tillträdde lovade hon att stå fast vid Januariavtalet. Det var emellertid ingen hemlighet att hon inte var någon varm anhängare av uppgörelsen. I mars förra året aviserade Nyamko Sabuni att Liberalerna ämnade lämna Januariavtalet inför valet 2022. Men redan i juni 2021, efter att regeringen Löfven röstats bort, förklarade Sabuni att Januariavtalet inte längre gällde och att Liberalerna framgent skulle eftersträva en borgerlig regering. Hon visade mod och klarsyn när hon lämnade Annie Lööf ensam kvar i den "breda mitten" och återförde Liberalerna till borgerligheten.
Därmed alienerade hon dock den falang inom partiet som till varje pris ville isolera Sverigedemokraterna. Den andra delen av partiet stöttade henne men väljarna kom inte tillbaka, snarare tvärtom. Många borgerligt sinnade väljare kände sig svikna när L stödde en S-regering och ställer nu den berättigade frågan - om vi röstar på det splittrade L kan vi då vara säkra på att vi röstar på en borgerlig regering?
Det finns många och sinsemellan sammanhängande orsaker till att Nyamko Sabuni valde att avgå bara fem månader före valet. En är sannolikt stämningen i partiet, de interna stridigheterna och krypskyttet.
– Alla har inte varit schyssta och snälla, tycker jag. Jag tycker att det varit skamligt hur man ibland sagt saker och baktalat, haft interna möten där informationen sedan läckt ut. Det är ett bristande personligt ledarskap, som de förtjänar kritik för, kommenterade Sabunis efterträdare Johan Pehrson.
En annan anledning är hennes fallenhet för olycksaliga uttalanden, det senaste ett filmklipp i vilket Sabuni säger att om kriget kommer så flyr hon till Norge.
Men det tyngsta och avgörande skälet till avgången är sannolikt opinionsläget och insikten om att hon inte skulle kunna rädda kvar sitt krisande, missmodiga parti i riksdagen. Det skulle behövas en alldeles exceptionell ledare för att på fem månader dubblera opinionsstödet. Nyamko Sabuni är inte den personen. Hon har inte haft förmågan att entydigt och enkelt förklara varför väljarna skall stödja Liberalerna, hennes budskap har spretat och hon har haft svårt att nå fram till väljarna,
Räcker det då att byta partiledare? Johan Pehrson är en omvittnat rutinerad och kunnig politiker med humor och auktoritet. Han har något av försvarsminister Hultqvists trygga, stabila och jordnära framtoning.
Johan Pehrson är emellertid okänd för det stora flertalet väljare. Det måste han ändra på och samtidigt lyfta fram de frågor som skall locka över 100 000 väljare till partiet. Han började inte särskilt väl. När han direkt efter Sabunis avgång fick frågan "vilka enskilda specifika frågor som skulle kunna lyfta Liberalerna och gör att ni är kvar i riksdagen" svarade han:
– Jag tror att en effekt av detta krig i Europa kommer förr eller senare sätta fokus på de partier som slagits för demokrati, som långsiktigt har slagits för att Sverige skall vara en del av det västliga försvarssamarbetet, EU-samarbetet. Det är en viktig del. Vi har med oss alla de toleransfrågor som vi kom till för, det är allt från jämställdhet, till fri kultur och fri media. Detta kommer också att uppmärksammas tillsammans med att folk kommer att förstå att skolan är avgörande för Sveriges framtid.
Allmänna formuleringar om demokrati och tolerans, som delas av de flesta partier, kommer inte att lyfta Liberalerna ur opinionsdjupet. Johan Pehrson var dock nödvändigt tydlig om Liberalernas hemvist.
– Vi kommer att stödja Ulf Kristersson som statsminister, vi vill ha en borgerlig regering och vi kan samtala med alla partier, både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, sa Pehrson.
Johan Pehrsons mål är att nå tillbaka till 2018 års valresultat 5,5 procent. Låter måhända vansinnigt men det är faktiskt möjligt.
Ebba Buschs och KD:s resa 2018 bär syn för sägen. I maj 2018 i SCB:s stora partisympatiundersökning nådde Kristdemokraterna bara 2,9 procents väljarstöd men i valet landade partiet på häpnadsväckande 6,3 procent.
Fram till sommaren 2018 hade partiledaren Ebba Busch låga förtroendesiffror. Endast Miljöpartiets båda språkrör låg bakom henne.
Enligt undersökningsföretaget Novus, som utförde förtroendeundersökningarna, hände något dramatiskt under sommaren före valet. Ebba Busch var den partiledare som hade ökat förtroendet mest. Enligt Novus så börjar framgångsspiraler med förtroende för partiföreträdare, därefter tittar man på politiken i viktiga sakfrågor.
Ebba Busch framstod i de avslutande TV-debatterna som vinnare, hon tog konflikter, drev konsekvent frågor om sjukvård och äldreomsorg och hon var tydlig, inte minst i regeringsfrågan. Kombinationen högt väljarförtroende och att KD ansågs ha bra politik i väljarnas viktigaste frågor, så kallat sakägarskap, var det vinnande konceptet.
Nyamko Sabuni är Ebba Buschs raka motsats. I februari i år låg hon på delad sistaplats i förtroende och Liberalerna ansågs inte ha bäst politik i någon av de tio viktigaste sakfrågorna (inte heller Centern hade det). I åtta av tio frågor tyckte bara 1 procent av väljarna att Liberalerna hade den bästa politiken. I den gamla paradgrenen skola och utbildning delade man tredjeplatsen med V och SD!
Sabunis och Liberalernas siffror i både förtroende och sakfrågor är så dåliga att det egentligen bara kan bli bättre. Johan Pehrsons uppgift är emellertid stentuff. Han måste ena sitt ständigt splittrade parti i regeringsfrågan. Undersökningar har visat att otydlighet i regeringsfrågan straffar sig i opinionen och i val. Johan Pehrsson måste också vinna väljarnas förtroende och samtidigt envetet och konsekvent trumma några få liberala hjärtefrågor.
I skola och utbildning måste Liberalerna återta sin förstaplats genom reformerad valfrihet. Partiet borde egentligen också kunna ha en stark position i försvarsfrågan eftersom man länge förespråkat ett Natomedlemskap. Men inget parti kan klara sig utan en hygglig position i välfärdsfrågorna. De är dock redan upptagna av andra partier.
I stället kan Liberalerna fortsätta att driva en fråga som är en förutsättning för väl fungerande välfärd – hushållning med resurserna, skattebetalarnas pengar. I februari krävde Nyamko Sabuni i en debattartikel i DN färre generaldirektörer, färre myndigheter, mindre byråkrati och en mer effektiv administration för att kunna satsa mer på kärnuppgifter som sjukvård, polis, utbildning och försvar. Det skulle kunna innebära fler vårdplatser, fler barnmorskor och annan sjukvårdspersonal, fler poliser på gator och torg, fler lärare i skolorna och mer militär personal – för samma pengar. Helt enkelt: mindre administration, mer verksamhet, mindre snack, mer verkstad!
Ebba Busch har visat att det är möjligt att, trots dåliga odds, bli en valvinnare. Om Johan Pehrson förmår upprepa hennes bravad kan han rädda sitt parti och bli en liberal hjälte!
