Tågresenärer är ett prövat släkte. I veckan meddelade SJ att det statliga företaget ställer in flera tåg på några av de mest trafikerade sträckorna lagom till julhelgen. Tusentals resenärer som bokat biljett blir på det sättet strandsatta och får i värsta fall inte träffa sina nära och kära.
Enligt den officiella statistiken var nästan 30 procent av långdistanstågen i Sverige försenade med mer än fem minuter förra året. Det är den sämsta siffran på ett decennium enligt myndigheten Trafikanalys.
Förseningar på tio minuter, en kvart kanske låter som en bagatell. Men ofta sprider sig förseningarna som ringar på vattnet när de tvingar andra tåg att vänta. Eller så är det resenärerna som tvingas ta smällen och vänta in nästa anslutning.
Problemet är större än enskilda minuter. Om det är viktigt att komma fram i tid kan man helt enkelt inte lita på tåget. Den göteborgare som exempelvis tänkt flyga från Arlanda eller Kastrup bör ha en rejäl marginal om denne tänkt ta tåget till flygplatsen.
I jämförelse med andra EU-länder ligger Sverige fortfarande något över snittet för punktlighet. Men samtliga våra nordiska grannländer klår oss. Norge hade bara hälften så många förseningar på längre sträckor.
Anledningen till problemen stavas bristande underhåll. I början av december kunde Sveriges Radio avslöja att Trafikverket inte byter ut trasiga växlar förrän de så att säga ”körts i botten” (SR 5/12). En enda växel vid Göteborgs Central gav exempelvis upphov till hela 61 förseningar under årets första åtta månader.
De nu i veckan inställda tågen har också sin orsak i ett materielfel. Förra veckan blev ett X2000-tåg stående på sträckan Göteborg-Stockholm på grund av ett trasigt hjul, varför SJ beslutade undersöka samtliga tåg av samma modell, något som tar tid. Det saknas marginaler för det oväntade.
Ur ett rent företagsekonomiskt perspektiv är det ofta rationellt att inte åtgärda fel förrän de uppstår. Det är dyrt att byta ut tåg, växlar eller kontaktledningar i förebyggande syfte eller hålla sig med reservtekniker. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det inte säkert att den här snålheten lönar sig på samma sätt. Kostnaderna för förseningar och opålitliga tåg är svårare att mäta än kostnaderna för inköp och reparationer, men de förstnämnda är höga.
För dåligt fungerande infrastruktur är mer än en fråga om effektivitet i snäv bemärkelse. Det gör också något med ett samhälle. Det gör något med framtidstron och tilltron till det egna landet – speciellt när andra centrala samhällspelare som skolan, posten och energiförsörjningen, samtidigt ger intryck av att vara på dekis.
Sverige var en gång i tiden ett ingenjörsland som tävlade med Schweiz om att vara världens mest välfungerande land. Sedan dess har vi rört oss bort från strävan efter perfektion på många områden. I stället lappas det och lagas. Problem tillåts fortgå till de inte längre går att blunda för. Långsiktiga investeringar försummas.
Men det går inte att leva på gamla meriter hur länge som helst. Lika lite som det går att ersätta verkliga framsteg med en moraliskt överlägsen självbild.
