Att vara egenföretagare är mer krävande än att vara statsminister. Det var i varje fall vad Göran Persson, statsminister mellan åren 1996 och 2006, konstaterade i en intervju i tidskriften Driva Eget (15/2). Där påtalade han att regelverket är för omfattande. Att Persson inte förenklade det under de tio år han hade makten kan förklaras med att insikten kom först efteråt. På frågan om Persson tänkte på dessa aspekter under tiden som han innehade makten svarade han: ”Insikten blir tydligare när man själv sitter där med blanketterna”.
Hade Persson fått erfarenhet av att vara företagare innan han gav sig in i politiken, i stället för att göra tvärtom, hade hans företagspolitik måhända sett annorlunda ut. Detta sätter fingret på ett problem med den politiska kulturen i Sverige; många politiker i toppen har ingen eller liten erfarenhet av arbete utanför den politiska sfären.
Det finns flera goda undantag, men ofta införskaffas erfarenhet utanför politiken först när den politiska karriären lagts på hyllan. Det är problematiskt av andra anledningar än att politiken blir fattigare, då misstankar om jäv lätt kan uppstå när den nya arbetsgivaren är någon som man tidigare haft makt över.
Miljöpartisten Yvonne Ruwaida skapade häromdagen rubriker då det blev känt att hon går direkt från regeringskansliet till Vattenfall, som hon haft att göra med i sitt arbete som statssekreterare för den tidigare miljöministern Åsa Romson. Det är inte första gången en situation av detta slag uppstår. Ett annat fall som fick mycket uppmärksamhet var när Filippa Reinfeldt, tidigare landstingsråd i Stockholms läns landsting, gick över till vårdbolaget Aleris koncernledning.
Man behöver inte ha agerat otillbörligt som politiker för att fall av denna karaktär ska vara problematiska. Att sätta sig i situationer där misstankar om jäv ens uppstår urholkar förtroendet för det politiska uppdraget. Samtidigt måste den som vill lämna politiken kunna söka sig vidare. Just nu utreds karensregler för statssekreterare och statsråd, något som i dagsläget inte finns men som vore välkommet för att undvika problematiken.
Det är dock talande att diskussionen i Sverige kretsar kring hur det ska bli enklare att gå från politik till näringsliv. Vi skulle också behöva fråga oss hur det ska bli lättare att gå från näringslivet till politiken. Det finns en värld utanför partikansklier och Rosenbad, och det skulle inte skada om fler politiker hade mer erfarenhet av den.
