Många små kommuner saknar resurser och förutsättningar att integrera nyanlända.
Många små kommuner saknar resurser och förutsättningar att integrera nyanlända. Bild: Helena Landstedt / TT

Susanna Birgersson: Den sista stora lögnen i asylpolitiken

Innan asylpolitiken lades om hette det att mottagandet skulle fungera om bara alla kommuner tog sitt ansvar. Men många små och halvsmå kommuner dras i dag med stora integrationsproblem.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Det var den sista stora lögnen, innan asylpolitiken började läggas om, innan allt fler började inse att migrationen var ohållbar. Ni hörde den från debattörer. Ni hörde den från politiker. Det var ett sista halmstrå, ett sätt att både bekänna sig till asylideologin och erkänna misslyckandet – men samtidigt hävda att misslyckandet var någon annans fel. Så här lät den, lögnen:

”Alla kommuner måste faktiskt hjälpa till med mottagandet av flyktingar.”

Man visste hur det såg ut, flög man över Sverige, som Fredrik Reinfeldt gjorde, så såg man ju att det inte var fullt. Milsvida granskogar, platt åkerlandskap: varför skulle det inte finnas plats i Sverige för de tusentals, tiotusentals, hundratusentals, miljontals människor som var på flykt i världen, undan krig, torka, svält eller förföljelse?

ANNONS

Det var lite fullt i mottagningscentren i Malmö och Göteborg, lite trångt i lägenheterna i Skäggetorp och Akalla, visst. Men det betydde bara att andra kommuner borde ta ett större ansvar för världens flyktingar. Kommunerna som hade skog och åkrar – och tomma bostadshus.

Ett par namnkunniga skånska kommuner sade bestämt nej, accepterade inte det moraliska kravet, ställde inte upp på ansvarsbeskrivningen. De hette sådant som Staffanstorp, Vellinge, Lomma. Kommunalråden manglades genom medierna, porträtterades som onda män, ulvar i illa sydda fårakläder, antagligen i hjärtat sverigedemokrater fast med M-pin på kavajslaget.

Men det fanns gott om kommuner runtom i landet som hörsammade kallelsen och tog emot väldigt många migranter. Människorna från Afrika och Afghanistan och Mellanöstern flyttade in i tomma lägenhetshus, eller i fallfärdiga villor runtom i Småorts- och Glesbygdssverige.

Och plötsligt ökade den statliga pengaströmmen till kommunerna, det såg nästan ut som en vinstaffär. För några år sedan skrev journalisten Cecilia Garme i Kvartal om hur en liten kommun som Gullspång med cirka 5 000 invånare såg flyktingar och nyanlända som en säker inkomstkälla.

Under flyktingkrisen 2015 registrerades över 500 asylsökande hos kommunen. Och enligt reportaget från 2021 ville kommunen gärna fortsätta att ta emot flyktingar, fler och fler varje år. De statliga bidragen och de subventionerade jobben gör att människorna inte kommer till kommunens socialkontor förrän efter sju, åtta år, och fram till dess ger de kommunen en nettoinkomst.

ANNONS

Det var ett ovanligt reportage, som vände upp och ned på perspektiven, på bilden av ”ansvarstagande”. Det visade det krassa och oerhört kortsiktigt ekonomistiska tänkesätt som präglat många små och halvsmå kommuner.

För hur har det blivit det på de där småorterna som tagit emot stora mängder människor från fjärran länder?

I en pågående reportageserie berättar Ekot om läget i några nordskånska kommuner. Det är en dyster bild. Stor koncentration av nyanlända i kombination med att industrijobben försvunnit skapar inga dynamiska samhällen, så att säga. I Hanaskog rivs nu miljonprogramshus i centrum, med över hundra lägenheter. Förhoppningen är att en ny bebyggelse ska locka mer medelklass att bosätta sig på orten. I Glimåkra är många av de förfallna husen längs huvudvägen uthyrda till nyanlända. Det ser otroligt trist ut. Skottlossningar och bränder har ägt rum på senare tid. Någon polis syns sällan till på platser som dessa, bara om något händer. Kommuninvånarna berättar om en känsla av otrygghet som gör att man helst inte går hem ensam i när det blivit mörkt.

För några år sedan skrev läkaren och debattören Kajsa Dovstad, välkänd för den här tidningens läsare, om situationen i hennes barndoms Ronneby, i en uppmärksammad artikel, också i Kvartal. Inget var sig likt. Otrygghet, motsättningar, upplopp, maffiametoder, könsseparatism – i stället för sömnig trivsel.

ANNONS

Devisen att alla kommuner måste hjälpas åt, var den sista stora lögnen i sagan om den humanitära stormakten Sverige. Men många orter dras med sviterna.

Fredrik Reinfeldt förstod aldrig vad ett lokalsamhälle är. Han förstod inte att det består av verkliga människor med verkliga band till varandra, att trivseln och tilliten kräver att det finns något slags gemensam förståelse för grannarna, för platsen; att människor med helt andra värderingar, från andra kultur och med främmande språk, bara kan inlemmas i den utsträckning det finns skolor, kyrkor, jobb, fotbollslag och bostäder som kan fläta in dem i den större väven.

Väl vetandes att kapaciteten nått bristningsgränsen, låtsades det offentliga Sverige att migrationen kunde fortgå, bara Gullspång, Glimåkra, Filipstad, Ronneby, Hanaskog, Vellinge och Lomma ”tog sitt ansvar”.

Det var en lögn, och därför gick väven sönder, på plats efter plats. Det går nästan inte att ta in vidden av den tragiken.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS