Den ukrainska kampen mot det ryska imperiet engagerar hela Europa på ett sätt som vi inte skådat på mycket länge. Från vänster till höger. Det nya säkerhetspolitiska läget kan rentav ena tidigare splittrade nationer. För både nationalister och liberaler kan sluta upp bakom Ukraina. Den ukrainska frihetskampen är på samma gång en kamp för nationellt självbestämmande och en kamp för demokrati och individuell frihet. Den gemensamma fienden är Kremls auktoritära imperialism. Det är inte bara en klassisk David mot Goliat-historia. Det är en konflikt med djupa rötter i Europas idéarv.
Liberalismen slår igenom som politisk ideologi under första halvan av 1800-talet. I spåren av franska revolutionen och Napoleons härjningar. Och den går hand i hand med nationalismen. De är faktiskt närmast oskiljaktiga. Grekernas frihetskrig mot Osmanska riket på 1820-talet fick ett starkt stöd i nationalliberala kretsar runtom i Europa. Flera begav sig, likt poeten lord Byron, dit som frivilliga.
Progressiva borgare sympatiserade under hela 1800-talet med de olika öst- och centraleuropeiska folkens krav på oberoende och självstyre. Polacker, greker och även ukrainare. Tankar som kulminerar i den amerikanske liberale presidenten Woodrow Wilsons principer om ”folkens självbestämmanderätt” i samband med Versaillesfreden 1919. Bara några år innan dess hade stora delar av Europas intelligentia upprörts över det brittiska imperiets brutala underkuvande av de holländskättade boerna i Sydafrika. Sympatierna var dock förbehållna de europeiska folken.
Sammansmältningen av liberalism och nationalism var på många sätt naturlig. Även om förståelsen för denna koppling idag ofta gått förlorad. Imperierna representerade ett aristokratiskt ideal där lojaliteten gällde det egna ståndet – inte folket. Ståndssamhället – i Sverige adel, präster, borgare och bönder – var grundpelaren för den rådande maktordningen. Man var representant för sitt stånd. En brittisk aristokrat hade mer gemensamt med en fransk än de bägge hade med sina egna undersåtar.
De som ville befria individen, och tanken, var därför också tvungna att bryta ned ståndssamhället för att göra folket som helhet till det primära politiska subjektet. Kampen för demokrati och individualism gick därför logiskt hand i hand med nationalismen. I dag talar vi inte längre om stånd. Däremot fyller klass- och elitidentiteter delvis en liknande funktion. Det är ingen slump att de tidiga socialisterna vände sig emot både liberalism och nationalism. Arbetarrörelsen betonade ju solidaritet inom den egna klassen och stod för internationell klasskamp och revolution.
Konservativa och maktägande grupper representerade också främst klassintresset, åtminstone i praktiken. Men de försökte kidnappa nationalismen under det sena 1800-talet som ideologi. Den strategin togs över av mellankrigstidens fascister som också utnyttjade nationalistiska stämningar på ett instrumentellt sätt. Men Hitler var i första hand rasist och Mussolini drömde om att återupprätta det romerska imperiet.
Under efterkrigstiden och det kalla kriget kom kampen för nationellt oberoende, åtminstone ur ett liberalt perspektiv, att smälta samman med att stå upp för den fria världen och vara emot Sovjetkommunismen. Det fanns fortfarande en tydlig koppling mellan sammanhållning, plikt mot landet och frihetens bevarande. För vänstern blev nationalism bara något positivt när den företräddes i tredje världen.
Efter Sovjetunionens fall tappade dock många liberaler den liberala nationalismens insikter. Byråkratiska abstraktioner som marknad och stat tog över som ersatzideal. Individen bröts ur sitt sammanhang. Den gamla liberalismens ideal: personlig bildning, samhällsengagemang och kultur förföll i brist på en idé om kollektiva ideal. Individen skulle plötsligt enbart frigöras från något. Alla former av gränser sågs som suspekta, trots att de alltid varit är en förutsättning för politiska ideal. Följden blev professionalisering, cynism och byråkratisering av politiken. Något som sedan mynnade ut i den populistiska motreaktion och splittring som präglat västvärlden under 2000-talet.
Ukrainakriget är förstås en katastrof – ur många aspekter, inte minst humanitärt. Men de starka reaktionerna mot det ryska imperiets aggression är hoppingivande. Ukrainas folk, lett av en ukrainsk-judisk president, har på samma gång blivit en symbol för frihet, demokrati och en inkluderande nationalism. Omvärlden tar intryck. Allvaret är åter – inte bara i ord utan i handling. Europas frihetsideal har plötsligt blivit konkreta.
