Drömmen om att kunna göra skillnad. Drömmen om att med sin person, i en kombination av humor och integritet, elegans och briljans, bringa ordning där kaos rått. Drömmen om läraren som ställer höga krav, men vars uppmuntran och gillande är den hett eftertraktade belöningen. Eller rektorn som inget barn skulle drömma om att tjafsa med, sträng men varm. Den läraren, den rektorn, har jag ofta drömt om att vara.
Därför är det så plågsamt att läsa Vesna Prekopics bok om våld och hot mot lärare, ”Brottsplats: skolan”, som utkom förra året. Just precis så tänkte hon när hon tackade ja till att bli rektor och starta en ny skola. Med sina erfarenheter, med sina tankar om höga förväntningar och nolltolerans mot dåligt beteende, skulle hon skapa en enastående skola, ett ljus i utanförskapsområdet.
Men det gick inte. Hon knäcktes av våldet och hoten. Redan första dagen slutade en flicka för att hon trakasserats av andra flickor. Och sedan blev det bara värre, så mycket värre och våldsammare än Vesna Prekopic någonsin kunnat föreställa sig. Det hjälpte inte hur mycket hon som rektor kontaktade föräldrar – de tog ofta ändå bara sina barn i försvar. Det hjälpte inte att tillfälligt stänga av elever. Det hjälpte inte att ställa höga krav. Det hjälpte inte att reagera. Mot slutet av läsåret hade hoten och våldet mot henne själv ökat så till den grad att hon inte längre kunde vara på skolan.
Precopic återger flera av de sammanlagt 858 anmälningar som hot och våld som inkom till Arbetsmiljöverket 2022. Mest slående är föraktet: ”Vem tror du att du är, vem tror du att du är? Du ska inte säga till mig. Du ska inte ringa min mamma. Håll käften din jävla hora.” Och så följer dödshot och grov misshandel. Det är misshandel det handlar om. Hårda sparkar, slag mot ansiktet, slag i magen, omvridna fingrar.
Jag läser Prekopics bok när jag på radion hör ännu en nyhet om hur våldet eskalerar, den här gången i Stockholms läns skolor. 159 händelser registrerades hos Arbetsmiljöverket förra året, en ökning med nästan 36 procent. En facklig representant säger att det beror på nedskärningar, bland annat på elevassistenter. Men elevassistenter är de allra mest brottsutsatta av alla i skolan, så frågan är om det verkligen är förklaringen. Och den stora trenden är att våldet mot lärare har ökat dramatiskt, under lång tid. Anmälningarna har i alla fall mer än fördubblats sedan 2012.
Kan man känna något annat än uppgivenhet? Det har gått för långt. Det finns för många föräldrar som inte tar sitt ansvar. Det finns för många barn som saknar grundläggande respekt för vuxna. Klanmentalitet och gängkriminalitet sipprar in i skolorna, och kan göra det både obehagligt och farligt att konfrontera vissa våldsamma elever.
Men kanske finns det hopp.
2019 hade Storvretskolan i Botkyrka, på grund av hot, våld och skadegörelse, förts över i statlig förvaltning. Teamet som kallades in för att åtgärda problemet har en metod: Utöver det självklara – tydliga, gemensamma regler – beskriver de för Vesna Precopic hur alla överträdelser leder till att eleverna skickas till skolledningen. De avkrävs en formell ursäkt och får skriva ett avtal om hur förändrat beteende. Den första tiden ringlar kön lång utanför rektorsexpeditionen, en del elever återkommer flera gånger samma dag, men snart tröttnar eleverna på att tvingas gå igenom hela det där tröttsamma förfarandet på sin fritid. De skärper sig.
Det kan funka – men kräver ett oerhört målinriktat arbete från skolledningen.
Boken innehåller också en intervju med skolminister Lotta Edholm, i vilken det framkommer att hon vill inrätta fler så kallade akutskolor, och att tiden elever får vara där ska förlängas kraftigt, från dagens fyra veckor. Det låter som en bra, och alldeles nödvändig idé.
Det som fortfarande saknas är en absolut nolltolerans. Alla tycker att det är oacceptabelt att lärare ska utsättas för hot och våld, men ingen vill riktigt ta konsekvenserna av det. Om det är oacceptabelt att lärare utsätts för våld, måste varje våldsam handling, varje hot om våld, leda till att den eleven flyttas. Kanske efter en andra chans, men inte mer. Den som fortsätter slåss på akutskolan, får placeras på institution. Längre upp i åldrarna bör rätten till utbildning kunna förverkas. Den som sparkar en lärare i niondeklass, borde inte få börja på gymnasiet, inte utan att ha gjort någon form av samhällstjänst, med goda vitsord.
När obehöriga ungdomar vistas på skolan, beter sig hotfullt eller våldsamt och vägrar lämna, bör kommunen omgående tillhandahålla väktare.
Varför ska någon enda människa vilja arbeta som lärare på problemskolor, om risken för allvarligt våld är överhängande? Lärare är pedagoger. Varför ska de ens behöva förhålla sig till våldsamma tonåringar, ofta lika storväxta som vuxna män? Varför förväntas lärare stå oskyddade vid fronten i kampen mot en explosiv samhällsutveckling. En samhällsutveckling som delvis beror på en normupplösning, delvis på en migration som lett till en segregation så genomgripande att ingen tycks kunna råda bot på den.
Skolan kan inte tillåtas spegla samhällsutvecklingen. Den kan inte lösa problemets kärna. Kan inte, ska inte. Våldet måste bort. De våldsamma eleverna måste avlägsnas från klassrum och korridorer. Ska det vara oacceptabelt med våld mot lärare – eller är det bara något vi säger?
