Hur kommer det sig att offentlig sektor har svårt att rekrytera personal inom allt fler områden, att många känner sig stressade samtidigt som resultaten lämnar mycket att önska inom skolan, omsorgen, socialtjänsten och vården? Varför blir nästan varje större infrastrukturinvestering – Västlänken är inte den enda – flera miljarder dyrare än det var tänkt inte sällan försenad med flera år?
Professor Magnus Henreksson sammanfattar kärnfullt mekanismerna bakom problemen i Axess (2023 nr 8) under rubriken ”Börja lita på varandra”. Det handlar i grunden om att lärare, poliser, omsorgspersonal, arbetsförmedlare, läkare med flera åstadkommer resultat genom att samverka med sina klienter. Med andra ord: de arbetar med människor, men styrs alltmer som om de arbetade i industrin.
Polisen måste ha god lokalkännedom och förankringar för att få tips, läraren måst få med sig sina elever att vilja lära sig något, hemtjänsten ska fylla brukarens behov. Kombinationen av byråkratiskt framlagda effektivitetskrav – mätbarhet i stunden – rättighetstänkande och undergrävande av auktoriteter har på många områden försvårat eller omöjliggjort en sådan samverkan.
Professionerna kläms i dag från två håll – från brukare som vet sina rättigheter (men kanske inte sitt eget bästa) och från förvaltningar som i första hand vill visa upp årsresultat på papper. Resultatet blir inte sällan slöseri med resurser och att brukarna inte får den hjälp de behöver långsiktigt – vilket ju är motsatsen till hur det var tänkt.
Möjligheten att bygga varaktiga relationer – centralt i varje mänskligt arbete undergrävs – samtidigt som arbetet töms på sin mening. Resultatet blir sämre resultat. Digitalisering och ökad inriktning på kontroll har förstärkt de här tendenserna – som de ofta varit ett förment svar på. Arbetslösa tvingas exempelvis söka arbeten som de inte vill ha eller kan få, för att pricka av det i statistiken. Vård, omsorg och socialtjänst mäts och vägs, ibland ned på minuten, utan att långsiktig verkan står i fokus.
Det blir en ond spiral av bristande tillit i flera led. Klienter slussas runt, det som belönas är att beta av och dokumentera insatser för att nå de internt mätbara målen. Det som bestraffas är att ta risker och tänka själv, det vill säga alla former av kreativitet och professionellt omdöme
Problemen med offentliga upphandlingar har liknande orsaker. Billigaste anbud vinner oavsett om det finns erfarenhet av eller tillit till entreprenören. Det naturliga inom näringslivet är i stället att bygga relationer till underentreprenörer som man kan lita på gör sitt jobb och som har ett anseende att ta hänsyn till.
Det här problemet kan beskrivas som att den rationella byråkratin dragits till sin irrationella spets. Det är en kombination av jämlikhets- och rättighetssträvanden med teoretiska marknadslösningar som dominerar svensk förvaltning. I regel har avsikterna varit goda i varje enskilt fall, men det sammantagna resultatet har inte blivit gott.
Svårare än att peka på problemen är dock att göra något åt dem. Att återge professionerna deras makt innebär att vi både som skattebetalare, förtroendevalda och brukare måste lita på att lärare, läkare och offentliga upphandlare alltid, åtminstone i princip, har vårt eller samhällets bästa för ögonen.
Men det är mycket lättare att införa rättigheter och kontroller än att ta bort dem. Det tar tid att återuppbygga tillit, omdöme och normer när man börjat rasera dem. Det kommer alltid finnas människor som missbrukar förtroendet eller inte klarar att leva upp till det. Klarar vi att leva med mänskliga svagheter och misstag för att på totalen få mänskligare resultat? Klarar vi ens att belöna dem som gör stordåd för det allra mesta men gör fel ibland?
Det sistnämnda är kanske det svåraste i ekvationen. För vårt samhälle som har nolltolerans, transparens och klanderfrihet som ideal – det vill säga att inte ta några onödiga initiativ, vara passiv och hålla ryggen fri. Sedan kan man svänga när alla andra gör det.
Mycket tyder på att både byråkratiseringen och den tekniska utvecklingen främjar medelmåttighet och försiktighet. Ambitionen är helat tiden att lyfta över omdömet från individerna till systemen. Det ligger i sakens natur att det är svårt att bryta sig loss från den logiken. De som protesterar kan – rätt eller fel – dömas ut som reaktionära, populistiska eller systemhotande. Men det fria tänkandet är nödvändigt för att inte samhället ska gå över styr. Bland tio dårar kan det finnas en röst värd att lyssna på. Utan den probleminsikten lär vi i stället köra på till det kraschar.
