I dag är det 50 år sedan Carl XVI Gustaf blev svensk statschef. Sverige var på många sätt ett helt annorlunda land då. Hur var det att leva i Sverige 1973? För mig, som är född på 1990-talet, är det svårt att föreställa sig ett Sverige utan uteserveringar, ”svart-vit kommunist-tv” och att folk fikade varje dag men ändå var smala.
För dagens unga, som är födda på denna sida millennieskiftet, är det nog ännu svårare. Hur ser ett Sverige ut där folk skulle utgå ifrån att Shottaz var ett dansband och inte en maffia?
Sverige har förändrats radikalt sedan den 15 september 1973. Men kungen har alltid varit där. Han går inte att rösta bort. Därför, menar en del, är monarkin oförenlig med den liberala demokratin. I stället vill de se ett system med valda presidenter som avlöser varandra vart femte eller tionde år. Det skulle vara i linje med ett meritokratiskt samhälle där positioner tilldelas efter förtjänst.
Men hur skulle det bli i praktiken?
Jag förstår de principiella argumenten. Ändå är det något som tar emot när man föreställer sig Sverige som en republik. Vilka skulle stå till förfogande? Mona Sahlin kanske, och Fredrik Reinfeldt. Göran Persson? Säkert en och annan folkkär kändis, som Pernilla Wahlgren.
Det är inget fel på ovanstående personer. En republik med presidenter som väljs vart femte år kanske speglar Sverige mer som det är här och nu. Men vill vi verkligen det?
I stället för att se kungen och drottningen klippa band skulle vi se Göran Persson och Anitra Steen. Drottning Silvias barnsjukhus döps om efter rikets första dam.
Kungens jultal ersätts av Reinfeldts vinterhälsning.
Skulle Pernilla Wahlgren vinna blir det enkelt för tv-producenterna – det är bara att byta ut ”Året med Kungafamiljen” mot ”Wahlgrens värld”.
För då är Sverige en ”sann” demokrati.
Nog finns det presidenter världen över som gör ett utmärkt jobb och enar medborgarna, som Sauli Niinistö i Finland. Men det finns också skräckexempel på presidenter som inte bara saknar förmågan att ena nationen, utan aktivt går in för motsatsen. Ja, ni vet vem jag tänker på.
Donald Trump är förvisso unik i sin förmåga att bidra till ökad splittring. Men med tanke på vilket ramaskri det blev när Fredrik Reinfeldt blev vald till ordförande för Svenska fotbollsförbundet kan man föreställa sig att även den mest pragmatiska politikerveteran skulle få en utmaning att samla landet.
Men det där med förtjänst, då? Är monarki verkligen förenligt med meritokrati, alltså idén att samhällspositioner ska gå till den mest duglige utifrån en jämlik spelplan?
Även denna ståndpunkt är svår att ta på allvar. Detta inte bara för att dess försvarare ofta är övertygade om att de själva nått sin position enbart på grund av enastående kompetens och inte alls för att de råkade mingla med rätt person.
Vad sägs om att i stället rikta energin mot skolan, skattesystemet eller folkhälsan? Det kanske är ”whataboutism”, ett "men-du-då" argument. Men nog finns det något som är estetiskt motbjudande i att utse avsättandet av Carl XVI Gustaf till ett prioriterat mål för strävan efter jämlikhet. Och den som på allvar stör sig på personer som har inflytande men saknar demokratisk förankring kanske borde rikta energin mot Riksbanken i stället.
Och på tal om estetik. Det är också ett vanligt förekommande argument – att den visuella komponenten av monarkin är motbjudande: Slotten, de vida klänningarna, tiarorna, titlarna. Allt glitter och alla obegripliga ritualer, eller ”fjäsk” som Republikanska föreningen kallar det.
Men är det inte tvärtom? Måste allt anpassas efter det sterila Linkedin-samhället? Är det mer genuint? Kan ingenting får vara lite udda och obegripligt?
Nej, kungen är inte landets bästa talare. Han är nog inte den smidigaste minglaren med det mest välsmorda munlädret. Det finns folk i Sverige som har betydligt fler högskolepoäng och talar fler språk. Men kungen är kungen, och har varit det i 50 år. Sverige förändras men monarkin kvarstår som en länk mellan det förgångna, nuet och framtiden. Är inte det lite fint ändå?
