För fem år sedan beslutade Melleruds kommun att ingen kommunanställd fick snusa på jobbet. Samma förbud infördes i ett flertal västsvenska kommuner (SVT 19/2 2018). Motiveringen var att kommunala arbetsplatser ska vara friska och hälsosamma.
Men nu är det slut med de hårda buden. Åtminstone i Mellerud. På söndagen rapporterade GP att snusförbudet i kommunen tas bort. Föga förvånande har det varit svårt för cheferna att kontrollera de anställda.
Man kan skratta åt kommunpolitikernas vilja att uppfostra medarbetarna. Men kommunala snusförbud är en del av en trend. Och det är inte bara snus som ska bort. Dåligt flås finns också på listan – och det har arbetsgivare hittat sätt att kontrollera.
Fler och fler arbetsplatser har de senaste åren infört obligatorisk träning. På kommunala Kalmar Vatten är det påbjudet med två timmar i veckan. HR-chefen begär in närvarolistor från gymmen, och promenader räknas inte. De som vägrar får avdrag på lönen (Ingenjören 28/1 2021).
Skoföretaget Icebug i Göteborg är inte lika hårda – där godkänns en promenad – men tre timmar motion i veckan måste klaras av (ETC 19/2). På klädföretaget Björn Borg har man gått ännu längre. Där utförs till och med obligatoriska konditionstester på personalen (SvD 24/2 2019).
Ingen har väl vid det här laget missat vilka hälsofrämjande fördelar det finns med att motionera. Alla vet att det är dåligt att inte röra på sig. Likaså är tobakskonsumtionens hälsonackdelar välkända.
Ändå finns det något obehagligt över renlevnadskraven. Det är en sak att införa frivillig träning på arbetstid. Friskvårdsbidrag är utmärkt. Liksom stöd till tobaksavvänjning.
Men att göra det obligatoriskt?
Tanken bakom både snusförbud och träningstvång är att arbetsgivaren inte bara köper vår tid och arbetsinsats, utan också vår kropp och hälsa. Att den som tränar blir mer effektiv på jobbet är sant. Men det borde knappast vara upp till arbetsgivaren att avgöra på vilka sätt de anställda vill förbättra arbetsinsatsen och framtida karriärmöjligheter.
Risken är också stor att arbetsgivaren lämnar över ansvaret för arbetsmiljön på den anställda. Känner du dig stressad på jobbet? Då måste du ha fuskat med gymrapporterna!
Arbetsgivarens krav på en viss livsstil gör också att det privata flyter samman med det professionella. Någon kanske har en sjukdom som gör att han eller hon inte får anstränga sig, och måste därför redogöra för chefen vad läkaren har sagt. Det är integritetskränkande.
Samhället bör främja folkhälsa på ett allmänt plan. Men har man väl släppt idén att var och en har rätt att bestämma hur många kilometer man ska springa varje vecka har man passerat en gräns. Då finns det egentligen ingen hejd på vilka hälsofrämjande beteenden arbetsgivaren skulle kunna kräva med samma resonemang. Kontroll av innehållet i matlådorna med löneavdrag för den som äter bacon? Genomsökning av folks handväskor för att se till att där inte ligger en godispåse?
Melleruds kommun hade rätt i en sak. Det är viktigt med en sund arbetsplats. Det innebär att arbetsbelastningen ska vara rimlig, något den inte är för exempelvis personalen i Melleruds äldreomsorg. Börja där i stället. Det både kan och bör kommunen kontrollera, till skillnad från de anställdas snusvanor.
