Några år in på 1990-talet satt stora delar av den italienska politiska eliten bakom galler, var föremål för brottsundersökningar eller hade tagit sitt liv. Landets politiska etablissemang kollapsade efter att oberoende domare tagit mod till sig och genomfört en omfattande korruptionsundersökning. Halva parlamentet var under utredning.
Det var då tv-mogulen, affärsmannen och playboyen Silvio Berlusconi (1936-2023) såg sin chans. 1994 grundade han sitt parti Forza Italia – Heja Italien! För ägaren till fotbollsklubben A C Milan var det en given slogan.
Berlusconi var långt ifrån den förste populisten på Europas efterkrigsscen. Både rabulisten Mogens Glistrup i Danmark och den mer reaktionäre Jean-Marie Le Pen i Frankrike var före honom. Ingen av dessa kom dock i närheten av makten. Berlusconi var den förste populistledare som tog sig in i regeringskvarteren – mycket tack vare de exceptionella förutsättningarna i italiensk 1990-talspolitik. Han valdes till premiärminister 1994 efter att ha bildat koalition med Lega Nord och han och hans parti har varit närvarande i den italienska politikens kärna sedan dess.
Berlusconis politiska inriktning kan närmast jämföras med Ny Demokratis i Sverige. Att göra revolt mot förstelnade eliter låg i tiden och formen för revolten var ofta uppkäftig, grovkornig och stundtals vulgär. Kommunismen hade just fallit i Öst- och Centraleuropa, tron på marknaden var stark och ny teknik bröt sönder gamla monopol. I Sverige hade en annan mediemogul, Jan Stenbeck, just startat TV3 som gick in för ett fräckt tilltal.
1990-talspopulismen hade en glättigare ton än våra dagars högerpopulism. Den var också i hög grad centrerad kring karismatiska ledare med mycket pengar och stora egon. Någon mer organiserad gräsrotsrörelse kan man inte tala om. Donald Trump är en senkommen arvtagare till den riktning som Berlusconi blev en frontfigur för. Framgångarna för dessa män har i hög grad handlat om att de lyckats kanalisera ett känslomässigt missnöje. Den vanlige ”mannen på gatan” har i dessa excentriska miljardärer sett en motkraft till de finslipade men själsligt ihåliga systemföreträdare som han annars varit hänvisad till – även om denna motkraft ofta varit illusorisk.
Sedan Berlusconi klev in i politiken på 1990-talet har högerpopulismen breddats, ändrat karaktär och närmast blivit mainstream på många håll, inte minst i Italien. Rörelserna är inte nödvändigtvis lika personcentrerade och har en tydligare ideologisk förankring – i allt från socialkonservatism till mer radikala och extrema positioner – och en stabilare organisatorisk bas.
Skälet till deras framgångar är inte att någon ond ande flugit in förvänt huvudet på folk, utan nya och svåra strukturella utmaningar som de etablerade partierna inte förmått att hantera.
Italien kan visserligen sägas ha lett Europaligan i politisk handlingsförlamning, byråkrati och korruption när dörrarna öppnades för Berlusconi. Men fenomenet är inte begränsat till Italien. En förstelnad, tondöv eller självgod elit kommer möta motkrafter var den än uppträder. Att peka finger åt Berlusconi och hans efterföljare är lätt. Fler borde i stället ägna sin tankekraft åt att förstå varför människor till sist föredrar att rösta på en leende bondfångare.
