Hedersförtryck är inget marginalfenomen i det svenska samhället. En större studie från 2018 visade att var sjätte niondeklassare i Göteborg lever under förtrycket (8/11 2018). Då ska man komma ihåg det är koncentrerat till vissa etniska grupper. Bland flickor med bakgrund i exempelvis Mellanöstern är siffran mångdubbelt högre.
För många svenskar kan det vara svårt att förstå hedersvåldets mekanismer. Även offentliga debattörer ägnade sig länge åt att relativisera det såsom ett uttryck i mängden för mäns våld mot kvinnor. Den tidigare ledaren för Vänsterpartiet, Gudrun Schymans, ökända ”talibantal” på V-kongressen 2002, där hon jämställde talibanernas kvinnoförtryck med svenska män, var ett uttryck för det.
Men kvinnoförtrycket inom hederskulturen är systematiskt och legitimerat av omgivningen på ett sätt som skiljer sig från ”vanliga” hustrumisshandlare. Män som misshandlar och kontrollerar sina fruar och döttrar behöver inte göra det i smyg inom hederskulturen, de har tvärtom en press på sig från omgivningen att upprätthålla sin heder, vilket i praktiken betyder att kontrollera ”sina” kvinnor. Det gör förtrycket mycket mer utbrett.
Under årets bokmässa presenterade den ideella föreningen ”Varken hora eller kuvad” en antologi med berättelser från kvinnor som själva blivit utsatta för hedersförtryck. Boken ger en insiktsfull och pedagogisk genomgång av ämnet.
Grundläggande i hederskulturen är att mannen representerar och kontrollerar sin familj, han har och förväntas ha makten. Han får inte visa sig svag. Här finns inga individuella rättigheter, allra minst för kvinnor. Frågor om äktenskap, vårdnad över barnen och skilsmässa görs upp av manliga släktingar. Flickor förväntas vistas i hemmet eller stå under en manlig övervakare. De ska helst inte träffa några främmande personer, allra minst okända män. Den som bryter mot reglerna bestraffas av släkt och omgivning.
De i medier uppmärksammade hedersmorden är egentligen bara toppen av ett isberg. De föregås inte sällan av långvarig fysisk misshandel. Men grunden är ändå den ständiga psykologiska kontrollen, där kvinnan är helt utlämnad och förväntas lyda mannen blint. Hon betraktas helt enkelt inte som en egen fri individ utan som en symbol för familjens heder, i praktiken som en resurs eller ett objekt.
Hedersförtrycket har varit svårt att upptäcka och hantera för svenska myndigheter, just för att det är en legitim norm i vissa grupper. Hela normsystemet bygger på att kvinnor ska uppfostras in i att acceptera sin kraftigt underordnade position. Vilket även innebär att kvinnor och mödrar som accepterar normerna deltar i förtrycket mot andra kvinnor. Den som tar kontakt med myndigheterna riskerar inte bara att få släkt och vänner emot sig, utan riskerar ytterst också sin egen ekonomiska, psykologiska och rent fysiska trygghet. Lever man segregerat från det svenska majoritetssamhället, kanske med dåliga svenskkunskaper, är denna utsatthet extra kännbar.
Häromveckan konstaterade Göteborgs stads revisorer efter en granskning av stadens arbete mot hedersförtryck att arbetet lider av brister. Det handlar om konflikträdsla och okunskap hos förskolepersonal, lärare och socialtjänst – men även om anställda som själva upprätthåller hedersnormer.
Självfallet är det riktigt och viktigt att Göteborgs stad följer upp sitt eget arbete och utvecklar det. Samtidigt är det ska man inte vara naiv inför utmaningen. Brister i arbetet mot hedersvåld har påpekats många gånger tidigare. Förväntningarna på socialsekreterare, lärare och förskolelärare att vara superhjältar som ska lösa alla samhällets problem är redan uppskruvade. Men de är bara människor. I verkligheten är det inte sällan svårt att hitta utbildad personal som stannar kvar, inte minst i utsatta områden.
Myndigheterna ställs också inför ett dilemma när offren själva i en del fall delar ideologi med sina förövare, eller förhåller sig ambivalenta. Staten måste förhålla sig till regelverk när den går in för att skydda individen mot dennes egen familj, eller i en del fall mot personens egen vilja. För minderåriga kan staten ingripa ändå, men i de fallet är också medvetenheten hos offret ofta som lägst, vilket i sig är en försvårande omständighet. Ett specialfall av denna problematik är den så kallade slöjdebatten. Kvinnorna i Varken hora eller kuvad menar över lag att slöjan ska ses som ett uttryck för hederskulturen, och ett bruk som bör motverkas – samtidigt har många muslimska kvinnor gjort slöjan till en del av sin identitet.
Hederskulturen försvinner inte automatiskt med tiden för att man vistas i Sverige. Den kan snarast förstärkas av exiltillvaron och den har en koppling till våldsamma mansideal som även tar sig uttryck i yttre kriminalitet. Den är helt enkelt ett av våra mer angelägna samhällsproblem att ta tag i.
Det minsta det offentliga Sverige kan göra är att ta hedersvåld och hedersnormer på allvar. För det finns fortfarande en tendens att betrakta frågan som obekväm och blunda för den utifrån en förvriden, i värsta fall poserande, form av antirasism. Ur en liberal synvinkel, eller för den delen ett traditionellt vänsterperspektiv, är det helt bakvänt.
