För ett tag sedan skickade jag ett sms till en vän som fyllde år. ”Stort grattis på födelsedagen kära vän”, skrev jag, och avslutade med ”hoppas att du får en fin dag och firar ordentligt”. Efter att ha läst igenom meddelandet raderade jag det. Sms:et lät inte tillräckligt kärvänligt, glatt och uppmuntrande i mitt huvud. I stället skrev jag: ”Megastort grattis på födelsedagen, kära, älskade, underbara vän! Hoppas du får en fantastisk, fenomenal dag och firar riktigt, riktigt ordentligt”, följt av tre utropstecken och några glada smiley-gubbar.
Varför var jag tvungen att använda mig av både ”kära” och ”älskade”? Både ”fantastisk” och ”fenomenal”?
Jag är inte ensam om att känna ett behov att uttrycka mig så. Förekomsten av förstärkningsord i skolungdomars uppsatser ökade med en femtedel från 1999 till 2009, visar en studie från högskolan i Jönköping.
Det har gått inflation i adjektiv och adverb, alltså ord som beskriver egenskaper hos handlingar och saker. Icke sammansatta ord som ska beskriva något framstår som lite klena. ”Bra” eller ”fin” duger inte längre, för att uttrycka uppskattning ska man säga ”superbra” eller ”jättefin”. Prefixen, alltså ”super-” och ”jätte-”, har förlorat sin förstärkande effekt.
Detta kan leda till missförstånd. En bekant till mig som nyss bytte jobb var besviken på sin tidigare chef: denne hade tackat för ett ”bra jobb” på firman. ”Vadå ’bra jobb’”, klagade min vän. ”Det är ju som att han sagt att jag gjort ett dåligt jobb”. För min vän betydde ”bra” ungefär ”okej” eller ”acceptabelt”. Hade chefen tyckt att han gjort ett ”mycket bra”, eller helst ett ”kanonbra” jobb, då hade han varit nöjd.
I boken ”Världens dåligaste språk” skriver Fredrik Lindström att användandet av förstärkningsord generellt drivs på av de yngre generationerna, och att det inte är någon slump att uttryckens popularitet tog fart under 1940- och 50-talen. Det var då ungdomskulturen slog igenom på allvar. I stället för att bli vuxen när man inte längre var barn blev man ungdom, och skulle ha en stil som skiljde sig från de vuxnas, både i modet och i språkbruket.
Uttrycken har varierat sedan dess. På 1950- och 60-talen kunde någon vara en jubelidiot, något var en pangnyhet eller toppmodernt. På 1970- och 80-talen kom superhäftig, asbra, fetsnygg och råskön. I dag hör man inte sällan toksnygg och sjukt kul.
Lindström kopplar behovet av förstärkningsord till det materiella välståndet och individualiseringen som följer i dess spår. Den moderna människan måste uttrycka sig själv och skaffa sig en egen stil. Värdeuttrycken blir då centrala. Genom att tala om för omgivningen att man tycker att James Dean är pangsnygg, eller att Madonna är asbra, talar man om vem man är. Om man bara tycker att James Dean är snygg eller att Madonna är bra är man lite som vem som helst, för så tycker väl alla.
I våra uppkopplade tider är behovet av att uttrycka sig med förstärkningsord kanske större än någonsin. Den som på 1980-talet ville fråga en kompis om han hade lust att gå på bio lyfte luren och hoppades på att vännen var hemma och kunde svara i telefon. Nuförtiden skickar man ett sms eller ett meddelande via en app. Det påverkar ordvalen.
När kommunikationen övergår från muntlig till skriftlig form kan man inte längre använda sig av sin röst för att uttrycka nyanser. Beroende på röstläge kan ”det blir kul” betyda olika saker: är det en entusiastisk person som uttrycker sig med glädje betyder det att det faktiskt kommer att bli väldigt roligt. Om personen däremot är kort i tonen och muttrar fram orden är innebörden en helt annan. När man talar i telefon kan man använda sig av röstläget, och när man ses i verkligheten står kroppsspråk och gester för en stor del av kommunikationen. När man chattar med någon på nätet eller sms:ar finns inte dessa möjligheter att förmedla vad man tycker och känner.
För att inte den vi kommunicerar med ska tro att ”det blir kul” betyder ”det blir nog inte så kul, men jag säger det för att vara artig” utan ”jag ser verkligen fram emot detta!” kan man använda sig av två strategier. Antingen tar man till emojis, eller smiley-gubbar, som :) eller :D. Eller så drämmer man till med att ”det kommer bli så himla superkul” i stället. Då kan personen inte missuppfatta. Bäst blir en kombination.
Men det är också uttröttande. Det emotionella språket letar sig in i tankevärlden. Det mesta är ju trots allt inte så ”himla superkul” eller ”fantastiskt megabra”. Vad ska vi skriva när något verkligen är superfantastiskt? Att det är otroligt jättemegasuperduperfantastiskt? Man blir trött av bara tanken.
