Gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic (S) berättar i en intervju att hon är frustrerad över den ”elitistiska identitetsdebatten”. Hon har tröttnat på den världsfrånvända diskussionen inom vänstern om hudfärg, vita privilegier och rasifiering (AB 5/4).
Hon är inte ensam och hennes frustration är befogad. Men Hadzialic är sent ute. Att betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur är gamla nyheter.
Värre lär det dessutom bli. Det är bara att se på de anglosaxiska universiteten vars vänstertrender vi ofta importerar. Alltifrån kurslitteratur till misshagliga lärare anmäls ständigt av kränkta studenter och debatter ställs in för att en högljudd minoritet känner sig obekväm.
Hur blev vänstern så irrelevant och världsfrånvänd? I Sverige handlar det om en generation vars föräldrar besviket bevittnat 1900-talets samtliga socialistiska experiment haverera. Ideologiskt hemlösa som de var vandrade de in på universiteten. Där fördjupade de sig i psykoanalys, postmodernism, postkolonialism och genusteori. Något skulle man ägna sig åt. Liberal kunde man ju inte bli.
Ut kom en språkfixerad vänster vars främsta redskap blev diskurser, drev och skam. Det gick inte att välta den imperialistiska och kapitalistiska världsordningen så de nöjde sig med att få så många som möjligt att skämmas för den.
Denna generations efterföljare växte upp i en tid då marknadsekonomin närmast kan liknas vid ett naturtillstånd, lika framgångsrik som den är orubblig. De har levt i informationsteknikens och globaliseringens tidevarv. Vänsterns moderna aktivistkultur har alltså formats av ett liv på nätet. Mediet har format budskapet.
För vem bryr sig om produktionsmedlens ägarstruktur när man kan få likes av sina bekanta för ett nätt litet drev på Facebook? Identitetspolitiken existerar i symbios med nätets kulturformer där alla är sitt eget varumärke i en narcissistisk samtid. Eftersom aktivisterna varken kan eller egentligen vill störta marknadsekonomin vänder de sig därför inåt. Utgångspunkt blir då kroppen, huden och identiteten, inte samhällets materiella bas.
Vänsterns systemkritik mot kapitalismen är därmed döende då den identitetspolitiska aktivismen förutsätter ett kapitalistiskt system. Se bara på identitetsvänsterns besatthet av vem som är vit och inte inom nöjesindustrin och företagen. De identitetspolitiskt skolade hatar de vita privilegierna men älskar den kapitalistiska kulturen.
Att vänstern skulle hamna här var ofrånkomligt. En kollektivistisk syn på människan har inget skäl att utesluta ras, etnicitet och resten av den intersektionella katalogen från sin analys. Det som tidigare höll samman den radikala vänstern ideologiskt var att den faktiskt hade klasskampen och den nära förestående revolutionen.
Den eran är borta sedan länge och i vakuumet som uppstått har identitetspolitiken trivts alldeles utmärkt. Utvecklingen Hadzialic begråter är förverkligandet av vänsterns gamla mantra ”det privata är politiskt”. Fast med twisten att det privata till slut var det enda politiska som återstod.
