Har någon någonsin blivit inspirerad av att behöva bänka sig framför en inspirationsföreläsning på arbetstid, där en överbetald tjomme ska förklara för lyssnaren hur den ska utföra sitt jobb? Sannolikt inte.
Det gäller särskilt alla lärare som utsätts för vad gymnasieläraren och skoldebattören Filippa Mannerheim kallar för en ”fortbildningstsunami” (Expressen 6/7). Något som har blivit allt vanligare, trots att utarbetade lärare sällan har nog med tid att utföra sitt jobb som det är och än mindre när de tvingas klämma in en föreläsning under arbetsdagens gång. För nuförtiden är lösningen på alla problem i den svenska skolan mer lärarfortbildning, skriver Mannerheim i en debattartikel.
Det spelar ingen roll vad problemet gäller, om det handlar om ungdomar som mår dåligt eller elever med bristande läskunskaper. Allt kan fixas med fortbildning. Det är åtminstone så det framställs, inte minst av företag och entreprenörer i skolutvecklingsbranschen som kan sälja dyra lösningar som de menar ska åtgärda skolans brister.
Läraren Fredrik Törnqvist skriver i tidningen Vi lärare att marknadsskolan inte bara har skapat en yttre marknad där skolor konkurrerar om elever, den har även skapats en inre marknad där konsulter kan tjäna stora pengar på olika pedagogiska idéer och koncept (2/6). Det ena är mer floskulöst än den andra. Det handlar om ”tillsammansarbete”, att vara en ”förändringsagent” eller att arbeta ”framåtlutat”. Varenda rimlig människas naturliga reaktion är att vilja luta sig långt bakåt när någon förståsigpåare ska berätta hur framåtlutat förändringsarbete – givetvis genomfört av medledare och inte medarbetare – ska hjälpa eleverna att nå sina mål.
Förutom att fixeringen vid fortbildning är slöseri med både tid och resurser så angriper man skolans problem på fel sätt. När man fokuserar på vidareutbildning, som i många fall inte är mycket till utbildning, signalerar man att det är lärarkåren som brister och inte skolan som helhet. Allt ordnar sig om lärarna bara ändrar arbetssätt, jobbar smartare och mer ”agilt” som det heter på konsultsvenska.
Men så enkelt är det inte. Svenska skolan dras med allvarliga systemfel som inte går att fixa med hjälp av mer fortbildning.
Det handlar om sådant som att skolan tvingats på kursplaner och läroplaner som inte är det minsta anpassade efter barns kognitiva utveckling, där barn förväntas kunna planera och organisera sitt arbete på ett sätt som är helt orealistiskt sett till deras mognadsgrad. Eller att klasserna är allt för stora för att lärarna ska kunna ha en chans att se alla elever. Och att många barn lär sig svenska alldeles för sent, då de kommer från hem där ingen har svenska som modersmål. Inte minst handlar det om hur marknadiseringen av skolan har lett till att lärare förväntas sätta högre betyg än vad eleverna egentligen förtjänar.
Det handlar helt enkelt om problem som man inte löser med hjälp av en framåtlutad framtidsföreläsning för förändringsagenter.
