I somras hade jag förmånen att besöka Näsåker, en by i mellersta Ångermanland. Orten är kanske mest känd för att ha varit en hippiemagnet under 1960- och 70-talens gröna våg, och än i dag arrangeras världsmusikfestivalen Urkult här varje år. Landskapet är dramatiskt och mjukt böljande på samma gång. Några plättar åkermark omgärdas av tät, hög skog, och alltsammans klyvs av älven på ett vykortsvänligt vis.
Vattenkraftverket vid forsen gör att man begriper varför de har låga elpriser. Här produceras betydligt fler kilowatt än vad solcellerna på villorna utanför storstäderna gör, om man säger så.
Detta är Sverige. Orter som denna hade stor betydelse för att Sverige blev rikt.
De är fortfarande centrala för Sveriges basindustri. Härifrån kommer virket, och inte minst elektriciteten som industrierna slukade och fortfarande slukar. Lilla Sollefteå kommun, med drygt 8 000 invånare, är den näst största producenten av vattenkraft i Sverige.
Forsen som dånar här är välfärd.
Så varför ser vart och vartannat hus vi passerar längs vägarna ut att vara tomt? Varför är fasaderna så slitna?
Varför har bankkontoret och vårdcentralen lagt ner?
Varför flyttar folk härifrån?
En som försöker svara på den frågan är Joakim Broman, skribent på Timbros nätmagasin Smedjan och uppvuxen i ångermanländska Ramsele. I den nyutkomna boken ”Döden vid Faxälvens strand” (Timbro förlag) påvisar han att den ofta upprepade politiska klyschan ”hela landet ska leva” inte är något mer än ett tomt löfte.
När landsbygdsfrågorna debatteras inför en valrörelse turas partiledarna om att deklarera hur viktigt det är att man ska få samhällsservice utanför städerna, att det ska finnas arbete, skolor, sjukvård även för dem som inte bor på en ort där bussen går varje kvart. Ofta kokar det ner till drivmedelspriser, eller kanske något riktat stöd till företagande i glesbygdskommuner.
Men den politiker som verkligen bryr sig om landsbygdens villkor kan inte bara tjöta om förvisso relevanta drivmedelspriser. Som Broman förklarar i sin bok har så gott som alla aktuella samhällsproblem i Sverige en klangbotten i landsbygden. Det går att anlägga ett landsbygdsperspektiv på det mesta. Problemet är bara att ingen politiker gör det.
Broman utgår från sina barndomstrakter i Ångermanlands inland, men den analys han gör är på många sätt relevant för hela Utkantssverige. Han söker svar på vad det egentligen var som hände med dessa mindre industriorter som en gång var levande bygder men som nu betraktas som avfolkningsbygder.
Ramsele, där Broman är uppvuxen, var i början av 1990-talet en hyfsat levande ort. Det byggdes en ishall, lägenheter och villor. Mataffären hade efternamnet ”Supermarket” och inte ”Nära”. Riksarkivet hade en avdelning på orten. Det var förvisso inget blomstrande samhälle, skriver Broman, men inte ett vissnande heller.
I dag ser det annorlunda ut. Så gott som alla butiker i centrum har stängt. Samhällsservice har lagts ner. BB i närliggande – nåja – Sollefteå har stängts, eftersom regionen inte ansåg att verksamheten var ekonomiskt försvarbar. Blivande mödrar får åka 17 mil till Örnsköldsvik.
Såväl välfärden som rättsstaten drar sig tillbaka. Landsbygden har på många sätt blivit ett laglöst land. Som Broman skriver är den grova kriminaliteten lokaliserad till de större städerna, men även på landsbygden ökar brottsligheten i form av internationella stöldligor. Skillnaden mot staden är att polisen kommer efter några timmar. Om man har tur.
På samma sätt har migrationspolitiken påverkat många av dessa byar i grunden. Migranter har hamnat i tomma bostäder i småorter.
I början är mottagandet en "vinstaffär" för kommunen eftersom staten står för kostnaderna. Men efter två år övergår migranternas försörjning i kommunens ansvar. Eftersom förutsättningarna på arbetsmarknaden är ännu sämre än i städerna leder det till stora kostnader för ett skattekollektiv som redan tampas med demografiska problem.
Ofta framförs argumentet att urbaniseringen är som en naturkraft. Inflyttningen till de större städerna är ett resultat av en globaliserad och alltmer avancerad ekonomi. Visst arbetar folk fortfarande i skogsbruket, och någon måste ratta vattenkraftverken. Men teknisk utveckling gör att det behövs betydligt färre anställda än förr. Därför dör bygden, och det är inte mycket att göra något åt, sägs det.
Det ligger mycket i den beskrivningen. Men som Broman visar är det inte hela sanningen.
Staten – ofta i betydelsen Socialdemokraterna – har genom årtiondena bidragit till att försämra förutsättningarna för att leva på landsbygden. Inte minst den aktiva industripolitiken, som höll stora företag under armarna på 1970-talet, la en våt filt över förutsättningarna till en fungerande marknadsekonomi. Den solidariska lönepolitiken, där stora företag skulle gynnas på småföretagens bekostnad genom uppressade löner, bidrog till att många orter blev beroende av en enda arbetsgivare.
En annan aspekt är att civilsamhället och kulturlivet i dag är tätt sammanvävt med det offentliga. Allt från syföreningar till idrotten är mer eller mindre beroende av skattemedel. Det gör att föreningslivet saknar en egen motståndskraft, vilket kan bli förödande på mindre orter. Om skattekranen stängs av försvinner också möjligheterna till en god fritid. Inte för att det saknas ideella krafter – men det går inte att betala hyreslokalen med genuint engagemang. Som Broman skriver: ”Socialdemokratin förvandlas under dessa år [från 30- till 70-talet] till en Atlantångare som sakta men med stadig kurs glider in i samhällets hamn och tränger undan alla småbåtar som guppar där”.
Och på tal om pengar. Vem vill flytta till en ort där varje spik man använder i huset är en krona man aldrig får igen? Under 1900-talets senare hälft subventionerade staten bostadsbyggande på landsbygden. Resultatet har blivit ett överskott på lägenheter och småhus. Vilket i sin tur leder till att bostäderna i Ramsele, eller Filipstad, inte är värda ett korvöre.
Det får mer långtgående konsekvenser än vad man kan tro. De slitna fasaderna har en förklaring. Om en fastighet inte är värd något blir basalt underhåll pengar i sjön. Den som renoverar villan i Askim vet att pengarna kommer att komma igen i form av högre marknadsvärde. Så är det inte i Ramsele.
Det i sin tur leder till att det blir svårt att ta banklån för att starta företag, eftersom det inte finns något att pantsätta när den egna bostaden ständigt sjunker i värde. På så vis försämras arbetsmarknaden. Det blir en negativ spiral.
Så vad måste göras för att politiken ska leva upp till löftet om att hela landet ska leva?
Boken ger inga tvärsäkra svar. Författaren har dock några idéer. Han ger inte mycket för den tröttsamma myten att ”Stockholm suger ut landsbygden”, men visst finns en poäng i att eliten i huvudstaden ofta behandlat Norrland som en resursbank, menar Broman. Så var det för 100 år sedan då vattenkraften byggdes ut i stor skala, trots förlorade naturvärden och ekosystem utan att lokalbefolkningen hade något att säga till om. Och så är det i dag, när det kommunala vetot mot vindkraft föreslås tas bort.
Varför inte låta en del av pengarna från elproduktionen gå tillbaka till lokalbefolkningen? Varför inte låta folk som bor i sommarstugor halva året men är skrivna i storstan betala halva sin kommunalskatt där?
Varför inte riva gamla tomma lägenhetslängor för att öka fastighetsvärdena? Eller reformera strandskyddet, så att det går att bygga i de mest attraktiva lägena. Låta staten ta ett större ansvar för vården på landsbygden. Säkra infrastrukturen i form av lokala flygplatser, så att det går att arbetspendla.
Den politiska kartan håller på att ritas om. Som Broman skriver är Ramseles och socialdemokratins öden tätt sammanflätade. Deras glansdagar sammanföll.
Men det är nu länge sedan. I det senaste riksdagsvalet gick Moderaterna (och Sverigedemokraterna, som numera är ett borgerligt regeringsunderlag) framåt på landsbygden. Socialdemokraterna håller på att bli ett parti för tjänstemännen i storstäderna. Kristdemokraterna tycktes inse utvecklingen genom valrörelsens tal om ”hjärtlandet”.
De borgerliga politiker som bryr sig om att förvalta det förtroendet bör ta sig en sväng till Ångermanland.
