Förra veckan påbörjade kommittén som är satt att ta fram en svensk kulturkanon sitt arbete. Lars Trägårdh, historiker och ordförande i kommittén, medverkade därför i en utfrågning i SVT:s Agenda (21/4). Trägårdh förklarar i programmet att en grundläggande historisk och kulturell förståelse för samhällets utformning är nödvändig för att kunna vara och bli en fri, demokratisk medborgare.
Kritiker till upprättandet av en kulturkanon menar att det är ett auktoritativt grepp och att ett gemensamt kulturellt kapital snarare måste växa fram spontant. Var och en måste efter smak och tycke bilda sig en egen uppfattning, varefter det blir naturligt att vissa verk lever kvar medan andra faller i glömska.
Det ligger något i det, men det förutsätter att den enskilde har en stadig grund att utgå ifrån. Eller åtminstone en omgivning som gör det lättare att ta kulturen till sig För dem som inte har tillgång till en miljö som uppmuntrar läsning hemma, är möjligheterna att utveckla ett kulturellt kapital begränsade. Vilket kanske bland annat förklarar varför barn läser allt mindre. En kanon kan här utgöra en nödvändig startlinje, snarare än en mållinje.
Just sådana startlinjer är mer efterfrågade än man kan tro, och ofta bland målgrupper som är svåra att nå. Hittills har de exempelvis kommit från den svenska youtubern Pewdiepie, känd för att göra skrikande komediklipp riktade till en publik av främst manliga barn och ungdomar. Han började för några år sedan att, lite otippat, ge ungdomarna läsförslag. Bland annat August Strindbergs “Inferno” och Sören Kierkegaards “Antingen-eller”. En 50-minuters video om Platons “Staten” har till och med över 4 miljoner visningar.
Det finns alltså ett uppenbart sug efter kultur och bildning. Men om det krävs en komiker som Pewdiepie för att förmedla den får man anta att ingångarna inte är särskilt tillgängliga.
Från en integrationssynpunkt finns det därutöver fördelar med en kanon. Det är antagligen nästintill omöjligt för en person att knyta band till ett land man inte förstår, och som i Sveriges fall ogärna förklarar hur saker faktiskt ligger till. Genom att erbjuda en läslista kan man börja arbetet med att synliggöra de osynliga kulturella koder som idag håller människor ute, med alla de konsekvenser som följer av en misslyckad integration.
En kulturkanon har potential att vara en ingång till kulturen för dem som står längst ifrån den, oavsett om de är födda i den eller valt att ta den till sig. Den kan, genom att belysa dåtiden, sätta nutiden i sitt sammanhang. Genom att upprätta en kanon får fler människor också möjlighet att njuta av den rika kulturhistoria som faktiskt finns. Att förvägra dem det för den goda smakens skull vore en tämligen smaklös sorts elitism.
