När roms akvedukter och vattensystem var fullt utbyggda, år 300, så försörjde de en stad på ungefär en miljon personer. Det var en enastående bedrift under antiken och framstår, än i dag som något av ett organisatoriskt och ingenjörsmässigt mirakel. Trots att de första akvedukterna, även de romerska, nu har 2300 år på nacken så är inte rinnande och någorlunda rent vatten en självklarhet för alla. Omkring två miljarder människor världen över saknar en källa till rent vatten.
I Sverige hade vi, även innan tiden för modern vattenförsörjning, aldrig särskilt långt till vattendrag eller god tillgång på grundvatten. Men rinnande vatten i var mans hem är faktiskt inte så gammalt som man kan tro. Det var först från 1970-talet som nästan samtliga svenskar fick tillgång till rent och billigt vatten. I vårt avlånga och glesbefolkade land har idag nästan nittio procent av befolkningen tillgång till kommunalt vatten av väldigt hög kvalité och nästan alla har tillgång till rinnande vatten i kranen. Bäst anslutning har stockholmarna medan Orustborna är de som oftast får nöja sig med egen brunn.
Från 1950-talet och framåt skapades ett fantastiskt stycke infrastruktur som många än idag använder dagligen men som så få tänker på särskilt ofta. Vi tar våra vattenrör, avlopp, kranar, reningsverk och all annan anslutande infrastruktur för givet. Denna vattnets motsvarighet till våra vägar och järnvägsspår är verkligen doldisen i svensk infrastruktur. Vattenledningar är inget vi funderar över så länge de fungerar. Men när de inte fungerar så rasar hela den moderna tillvaron samman.
Därför borde fler uppmärksamma det faktum att vår vattenförsörjning är ett stycke sårbar infrastruktur. Hela VA-systemet (vatten och avlopp) är utslitet. Rören är gamla, de börjar spricka och läcka. Strategin har länge varit att lappa och laga när problem uppstår. Det är inga större problem så länge läckorna inte kommer samtidigt.
Även om det var den svenska staten som byggde själva infrastrukturen för vatten så är det kommunerna som sköter det löpande underhållet och reparationer. Här finner man det ena problemet med VA-systemet. I likhet med många andra samhällsviktiga tjänster (skolan är ett annat) som delegerats till kommunerna så skiljer sig förmågan till nyinvesteringar mellan olika delar av landet. Vissa kommuner kan inte bära sina egna investeringskostnader. I teorin ska reparationer och investeringar bekostas genom VA-taxan men det räcker sällan.
Ett skäl till det (förutom att kommuner ogärna chockhöjer VA-taxan) är hur lagen ”om allmänna vattentjänster” är formulerad. Lagen är nämligen väldigt restriktiv kring de kommunala VA-bolagens investeringar. Det går inte att spara pengar i bolagen för framtida behov. Varje överskott eller investering måste investeras direkt.
Att ändra i lagen om allmänna vattentjänster borde inte vara en stor sak. Om man nu från statens sida fortsatt vill att kommunerna får helhetsansvaret för VA-systemet så måste de få möjligheter att lägga undan pengar.
Men sedan tillkommer problemet med de kommuner som inte klarar av det, oavsett hur länge de sparar. En tänkbar lösning är att vattenförsörjningen, på grund av dess kritiska roll, för samhället blir föremål för ett statligt investeringspaket, möjligen inom ramen för upprustningen av det civila försvaret. Det kommer nog förr eller senare ändå bli nödvändigt när det blir uppenbart att många kommuner inte kommer klara att rusta upp Va-systemen. Frågan är om staten ingriper först när svenskar står och köar med hinkar utomhus eller förekommer det.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
