En av de mest plågsamma upplevelserna för ett politiskt parti är när verkligheten utvecklas på ett sätt som strider mot den egna övertygelsen, när problem växer som de egna lösningarna inte rår på.
Allra tydligast är denna smärtsamma process just nu i debatten om den växande brottsligheten. Här är det politiska lidandet begränsat till framförallt Socialdemokraterna.
Brottsligheten är den klart största frågan i svensk politik just nu. Enligt väljarna den allra viktigaste eller en av de viktigaste, beroende på undersökningsmetod. De vidriga brotten avlöser varandra i medierapporteringen. En mamma avrättas med sitt spädbarn i famnen, tonårspojkar våldtas i timmar på en kyrkogård, ett barn skjuts ihjäl av misstag utanför en bensinmack. Det bara fortsätter.
Med dessa obegripliga grymheter som fond presenterade regeringen nyligen sin budget. Där var brottsligheten ett av flera områden, men inget som gavs extra uppmärksamhet. I tabellerna kokade det ner till några symboliska satsningar. Därefter fortsätter justitieministern sin kamp för att tona ner brottsligheten och statsministern ägnar frågan sporadisk uppmärksamhet.
Vid en första anblick kan det framstå som politiskt självskadebeteende. S vet ju att frågan är en av de allra största och att partiet tappat många väljare till SD på grund av den. Man vet också att de som är allra mest utsatta för brott är lågavlönade, lågutbildade, arbetslösa och boende i utsatta områden. Just de grupper partiet sätter en ära i att företräda.
Men det är inget självskadebeteende, det är en konflikt mellan de politiska idealen och verkligheten. Enligt Stefan Löfvens ideal ska en aktiv välfärdspolitik skydda oss från kriminella gäng, och utanförskapsområden ska därför inte utvecklas till laglösa zoner.
Vi har sett det förut. Inför valet 2006 kämpade Göran Persson en fåfäng kamp mot verkligheten i form av ett växande utanförskap. Enligt hans ideal skulle inte decennier av S-politik leda till hundratusentals bidragsberoende permanent utanför arbetsmarknaden. Inte heller skulle detta djupt uppröra väljare långt in i LO-leden. Ändå var det vad som skedde. Det enda Alliansen och Fredrik Reinfeldt behövde göra var att peka på det samhällsproblem väljarna såg.
Inför valet 2014 var det istället just Reinfeldt som försökte hålla verkligheten borta. Enligt hans ideal skulle inte svenska folket ha fått nog av den generösa invandringspolitiken, eller denna känsla skulle i varje fall inte få dem att byta parti. Ändå skedde precis det. När Reinfeldt höll sitt berömda ”Öppna era hjärtan”-tal stod behovet av att istället minska invandringen redan högst på väljarnas agenda.
Som någon klokt konstaterat slutar nästan alla politiska ledares karriärer dåligt. Frågan är så att säga mest vilken kulle de väljer att låta den politiska gärningen dö på. Persson valde bidragspolitiken, Reinfeldt valde den okontrollerade invandringen. Och nu ser det allt mer ut som att den kulle Löfven valt för att avsluta sin politiska gärning är den ökande brottsligheten.
