Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Lööf sitter på nycklarna till makten

Får inte högern egen majoritet är det Annie Lööf som i praktiken avgör hur nästa svenska regering ser ut. Att Vänstern och Centern ska komma överens om inriktningen är dock varken rimligt eller önskvärt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I GP:s intervju med Annie Lööf i söndags är C-ledaren aningens tydligare med vad hon vill än hon varit tidigare.

Antingen vill Centern se en regering bestående av de forna allianspartierna i samarbete med Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. Eller så kan partiet tänka sig ett samarbete mellan S, M och C. Av de alternativen är det nog bara det sistnämnda som har någon slags verklighetsförankring, även om även det alternativet lär vara stendött före valet.

För vad man än tycker om Centerpartiet har det stor relevans vad partiet tycker i regeringsfrågan. Om inget oväntat händer är det nämligen stor sannolikhet att partiet åter blir vågmästare efter valet.

Skulle M, SD och KD – tillsammans med L – få egen majoritet är regeringsfrågan ganska lättlöst, trots Liberalernas krumbukter. Men dagens opinionssiffror ger inte någon säker vinst för borgerligheten, speciellt som det är osäkert om Liberalerna över huvud taget finns kvar i riksdagen efter 2022.

Socialdemokraterna har dessutom mobiliserat en intensiv – och effektiv – smutskastningskampanj som bara kommer att varvas upp fram till valet. Det handlar förstås om att smutsa ned hela högeroppositionen med SD. Varje gång någon SD-ersättare i vatten- och avloppsnämnden i Knäckebröhult eller Kråkvinkel vräker ur sig något mindre lämpligt kommer Ulf Kristersson få det slängt i ansiktet.

Av erfarenhet vet vi att negativa kampanjer fungerar. I det här fallet kan S även räkna med stöd utifrån: från en hel radda artister, influencers och skribenter. Vi har att se fram emot en av de mer amerikaniserade valrörelserna i svensk politisk historia. Det lär inte bli upplyftande.

Men riktigt så enkelt som att en högerförlust automatiskt innebär fortsatt S-styre är det inte. En sådan fortsättning kan inte hålla V utanför och skulle kräva att Vänsterpartiet och Centern sätter sig vid samma budgetförhandlingsbord. Det är svårt att se att något av partierna kan göra det utan att tappa ansiktet för sina egna väljare.

Det ligger med andra ord i Centerpartiets egenintresse att hålla fast vid sin inriktning på mittensamarbete. De olika varianterna på sexpartisamarbete som Lööf föreslår är dock som sagt knappast realistiska. För en stor del av M:s och KD:s väljare är MP dessutom det parti man skyr mest av allt. En sexpartilösning är i praktiken en ny ”Decemberöverenskommelse” och demokratiskt tvivelaktig.

Ett smalare samarbete mellan S och M kan däremot inte avfärdas lika lätt. Det är nog många väljare som skulle föredra det framför att Centern permanent uppgår i vänsterblocket. Och det vore definitivt bättre för Sverige.

Utan småpartierna kan socialdemokrater och moderater möta mycket av det missnöje som skapat Sverigedemokraternas framgångar. Den ”tyska lösningen” – där de två stora statsbärande partierna samarbetar – är förstås inte problemfri. Men alternativet är att svensk politik gräver ned sig allt djupare i den nya blockpolitik som kretsar kring kultur, identitet och invandring. Vad det innebär i form av polarisering och handlingsförlamning har vi bland annat sett i USA.

Lite paradoxalt är Centern inte själv en nödvändig del av lösningen. Men partiet sitter på nycklarna till en mer handlingskraftig regering. Den kräver dock politiker som är beredda att se till resultat i första hand, vilket kanske är att hoppas på för mycket.