Få, för att inte säga ingen, välfärdsstat har genomgått en lika snabb och omfattande förändring av sin befolkningssammansättning som Sverige har gjort de senaste decennierna. För att åskådliggöra hur genomgripande förändringen har varit kan jag nämna några siffror som forskaren Tobias Hübinette nämner i sitt kapitel i boken ”Radikalism och avantgarde: Sverige, 1948–1968”, en bok jag varit redaktör för tillsammans med Torbjörn Elensky.
Enligt Hübinette levde 1960 i Sverige 596 personer som var födda i Afrika, 797 personer som var födda i Latinamerika och Karibien och 1476 personer som var födda i Asien, däribland många med svenska föräldrar som fötts utomlands. Mindre än en mansålder senare lever ungefär 251 000 personer födda i Afrika, 845 000 födda i Asien och 78 000 födda i Sydamerika i Sverige. Det är en genomgripande förändring.
Den första pandemisommaren 2020 reste jag för första gången sedan jag var barn runt i Sverige. Jag reste genom åtta svenska landskap och tillbringade tid i en rad svenska småstäder. En av de saker jag insåg var att det inte är en dum idé att semestra lokalt, en annan var att stadsbilden i många av småstäderna i bland annat Bergslagen var förändrad i grunden.
Den stora demografiska förändring Sverige genomgått har inte bara påverkat storstäderna utan även mindre samhällen. Det var uppenbart i stort sett i varje mindre stad jag besökte.
Nu har en debatt om teorin om ett medvetet folkutbyte brutit ut efter ett reportage av TV4:s Kalla fakta. Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism har författat ett dokument med syfte att attrahera finansiärer i USA. Stiftelsen är via Mattias Karlsson kopplad till Sverigedemokraterna.
I inslaget får ett antal forskare förklara att de idéer som presenteras i dokumentet är exempel på högerextrema konspirationsteorier. Efter det har en rad artiklar på samma tema publicerats. DN:s Kristina Lindquist förklarar att det är samma idéer som nazisternas ”blut und boden”.
Segerstedtinstitutets Christer Mattsson bjuder i Expressen in Karlsson till ett samtal i vilket han verkar tro att han kan tala honom till rätta. För Mattsson tycks den migration Sverige har haft bero på någon slags lagbundenhet, någonting som kännetecknar den senmoderna värld han talar om.
Jag delar inte den analys som tillskrivs Mattias Karlsson. Det borde inte behöva sägas, men jag säger det så att ingen får för sig att jag gör det. Samtidigt delar jag inte Christer Mattssons analys. I den enklaste formen förklaras migration med push- och pullfaktorer (de faktorer som får människor att lämna sina hemländer respektive komma just hit). Pushfaktorer kan vara krig, fattigdom, svält eller helt enkelt brist på arbete eller utbildning, pullfaktorer kan vara arbete, utbildning, trygghet och demokrati.
Avgörande huruvida människor söker sig till ett visst land är inte minst regelverk, arbetsmarknad och antalet landsmän som redan befinner sig i landet.
Politiken kan utformas olika även i den senmoderna värld Mattsson talar om. Det innebär i sin tur att det inte finns någon lagbundenhet. Singapore har sin migrationspolitik, Kanada sin och Sverige sin.
Man kan även konstatera att inget annat land i modern tid har förändrats lika snabbt och genomgående som Sverige har gjort. Som Torbjörn Elensky mycket riktigt påpekar i förra veckans Axess-panel så skiljer sig dessutom migrationen till Sverige ur en rent lingvistisk synpunkt från till exempel migrationen till före detta kolonialmakter. De surinameser som migrerade till Holland sent sjuttiotal kunde språket, likaså de pakistanier och västindier som migrerade till Storbritannien, eller de marockaner, tunisier, senegaleser och så vidare som emigrerade till Frankrike.
Efter att själv ha varit invandrare vid åtta olika tillfällen har jag ofta tänkt att Sverige måste vara ett av de svåraste länderna att komma till som invandrare, bland annat på grund av alla oskrivna men ändå järnhårda regler vi håller oss med. Vi har även haft en offentlighet med mycket starka tabun. Ett av de kanske starkaste har varit att tala om de stora demografiska förändringar Sverige genomgått. Jag skulle önska att det tabut bröts och att det skulle kunna leda till ett samtal som inte reflexmässigt började tala om ”blut und boden” eller att själva ordet demografi misstänkliggjordes.
