Två år har gått sedan riksdagsvalet. Vid halvtid brukar det vara dags att utvärdera sittande regering. Regeringen har dock bara suttit 19 månader, den tillträdde som bekant först fem månader efter valdagen. Hösten 2018 var en plåga att bevittna för de flesta. En politisk boulevardteater som varade i fem månader. Ändå kunde slutet tidigt anas, vägen dit bestod av oändliga politiska piruetter, tomma gester, talmansrundor och ord utan innehåll. Alliansledarna fikade med påklistrade leenden. Dramats huvudrollsinnehavare, Annie Lööf, propsade dock med falsk blygsamhet på att det inte stod i hennes makt att välja sida. Man önskade bara att någon kunde spola fram bandet.
En stor del av skulden för haveriet hösten 2018 måste läggas på Centern och Liberalerna. De hade förvisso sagt att de inte ville sitta i en regering som var beroende av SD:s stöd. Men de hade inte talat särskilt högt om det. Inte om man jämför med den stenhårda kampanjen för att avsätta Stefan Löfven som mittenpartierna bedrev. Få väljare lär ha uppfattat att en röst på C och L med stor sannolikhet kunde innebära en röst på fortsatt socialdemokratiskt styre. Den fördelning mellan blocken som valresultatet utmynnade i var trots allt ingen överraskning, den låg helt i linje med opinionsmätningarna.
Att L och C inte delar uppfattning med SD i flera frågor är förstås ingenting konstigt. Men partier har ett ansvar för att demokratin kan fungera utan omöjliga låsningar. Krav måste ställas utifrån sakpolitiska ställningstaganden. När utgångspunkten blir vilket parti som ska hållas borta från inflytande så går demokratin i baklås. I förlängningen gynnar det inte mittenkrafterna i politiken.
Nu räddades C och L i viss mån av slumpen. Regeringen med stödpartier har 167 mandat i riksdagen. De tre högerpartierna, M, KD, SD, sitter på 154 mandat. Det är egentligen detta förhållande mellan riksdagens maktkonstellationer som är det avgörande, eftersom det innebär att regeringen kan få igenom sin budget utan Vänsterpartiets stöd. Att inget block har 175 mandat – egen majoritet – är jämförelsevis av underordnad betydelse. Högern behöver inte få egen majoritet i nästa val. Det räcker att man blir större än de nuvarande januaripartierna för att vänster-mittensamverkan ska få rejäla problem. Då måste V med i båten. Och hur ska C och L kunna kompromissa med V? Ska de ännu en gång försöka mörka för sina väljare vad som ligger i korten?
Centerns ledning verkar fast besluten att fortsätta på den inslagna vägen. Genom att kompromisslöst motsätta sig alla förhandlingar med SD – lustigt nog står partierna inte långt ifrån varandra i sakpolitiskt viktiga frågor för C, som småföretagande och landsbygd – har Lööf låst sig vid fortsatt vänstersamarbete. Att C vägrar dra konsekvenserna av sina ställningstaganden offentligt är en annan sak. Partiet vill fortsätta kunna tilltala sina gamla kärnväljare som sätter sakpolitiken främst och samtidigt fortsätta attrahera unga storstadsväljare som mer vill positionera sig gentemot SD. I längden är det förstås ohållbart. Men C-ledningen verkar satsa på att upprepa reptricket åtminstone ännu ett val. De lär få god draghjälp av Socialdemokraterna som har allt att tjäna på att spelet om ”vem tar vem” överskuggar sakfrågorna.
Liberalernas kluvenhet i frågan ligger mer i öppen dager. Nyamko Sabuni har också varit tydlig med att sakpolitiken är det viktiga. Partiet ska inte välja regeringsalternativ efter vilka partier som kan tänkas ge sitt stöd. Men hennes ställning är betydligt svagare än Lööfs, och hon har inte hela sitt parti med sig. Risken är uppenbar att L ger ett i väljarnas ögon otydligt besked i regeringsfrågan.
Ändå är Sabunis hållning den enda rimliga. Partier bör samarbeta utifrån sakpolitiska överväganden. I vilken regeringskonstellation har man störst möjlighet att få genomslag för sin politik? Vilka förslag kan man absolut inte acceptera?
Problemet med Januariavtalet är inte i huvudsak innehållet, eller att mycket återstår att förverkliga. Problemet är främst att fokus ligger på fel saker. Det är en kompromissprodukt som, med undantag av klimatet, inte ens försöker ta sig an samtidens stora frågor. Tydligast lyser frånvaron av svar angående migrationen, integrationen och brottsligheten. Det är talande att partierna saknar ett kompletterande visionsprogram som kunde ge inriktning åt politiken. Tunga framtidsfrågor, som Sveriges relation till EU eller, det förändrade säkerhetsläget, utvecklingen av den globala ekonomin och nya teknologiska villkor får nu stå tillbaka.
I längden är det svårt att bygga politik på att bara vara emot det andra partier står för. För väljarnas och landets skull vore det välkommet om nästa val kunde handla mer om vad partierna vill göra och mindre om vad de inte vill göra.
