De senaste åren har det blivit allt tydligare att Socialdemokraterna vill gå den danska vägen, mot en mer restriktiv och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Den interna oppositionen mot en sådan omsvängning är inte längre lika högljudd. Men Socialdemokraterna omger sig med stödpartier som förespråkar öppna gränser och sitter i regering med ett parti som sätter mänskliga hänsyn i det enskilda fallet framför behovet av, både för det svenska samhället och för det stora flertalet, fungerande regler. Så kan man inte bedriva politik.
Onsdagens besked att MP och S nu kommit överens om att skicka ut den migrationspolitiska kommitténs förslag på remiss, med ett antal tillägg har väckt häftig kritik från höger. Socialdemokraterna har ännu en gång vikit ned sig för MP. Och S kan behöva backa ytterligare när propositionen ska skrivas i vår.
MP:s tillägg kan tyckas harmlösa, ja till och med förståeliga, vid en första anblick. MP har exempelvis fått igenom att de ensamkommande ungdomar Sverige tog emot i samband med migrationskrisen, och som omfattas av den så kallade gymnasieamnestin, ska få längre tid på sig att hitta ett arbete och att anställningen bara behöver vara ett år för att de ska få uppehållstillstånd.
Exemplet blixtbelyser hur svensk migrationspolitik fungerar. Runt 2015 sökte sig ett stort antal ungdomar och unga vuxna från Iran och Afghanistan till Sverige, inte sällan med stöd från släktingar. De saknade egentliga asylskäl, men regeringen beslutade ändå att de skulle få stanna om de tog en gymnasieutbildning och sedan fick arbete. Däremot ordnades ingen försörjning för dem, vilket gjort att flera hamnat i sociala problem eller kriminalitet. Nu sänks kraven för att hitta arbete, på grund av lågkonjunkturen.
Den grundläggande regeln om att du måste ha asylskäl för att få stanna i Sverige har satts ur spel. I mötet med enskilda människoöden har systemet hela tiden förlorat. Argumenten för att låta ungdomarna stanna, utbilda sig och skaffa jobb är nämligen lätta att ta till sig i stunden. Varför skicka någon till Afghanistan som varit här i flera år och redan lärt sig svenska? Någon som kan bli en ny skattebetalare om allt vill sig väl?
Denna miljöpartistiska humanism går igen i de övriga undantagen. 2015 införde Sverige tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel istället för permanenta dito. De som är drabbade av personlig förföljelse, det vill säga egentliga flyktingar, får dock fortfarande permanent uppehållstillstånd. Men dessa utgör en minoritet. De flesta som söker sig till Sverige gör det för att de lämnar länder som är drabbade av krig och kris – eller i många fall misär och ekonomiska svårigheter, även om det sistnämnda inte är en formell skyddsgrund.
De tillfälliga uppehållstillstånden infördes för att färre skulle söka sig hit. Men även de tillfälliga uppehållstillstånden förnyas när de går ut, de rullar så att säga på. Miljöpartiet vill nu göra det lättare att få permanent uppehållstillstånd om man utvecklat en anknytning till Sverige. Det ska räcka med särskilda skäl. I praktiken lär det innebära att de flesta som fått tillfälligt uppehållstillstånd lär få en förväntan om att de kan få stanna permanent.
Även här går det att förstå hur MP resonerar. Osäkerhet om man ska få stanna är sällan bra för den enskildes initiativförmåga. Någon som har varit i Sverige i flera år borde väl få stanna? Speciellt när barn och familj är inblandade? Återigen viker sig systemets krav på ordning och regler.
MP är även kritiska till kraven på försörjning vid anhöriginvandring. De menar att kvinnor som tas till Sverige för giftermål riskerar att hamna i en beroendeställning om de inte kan lämna mannen utan att riskera utvisning. Så är det. Men det är också sant att anhöriginvandringen idag missbrukas till skenäktenskap för att få uppehållstillstånd. MP:s förståeliga humanism i enskilda fall innebär att man blundar för ett omfattande fusk.
Miljöpartiet ser hela tiden migrationsfrågan ur det enskilda ömmande fallets perspektiv. Resultatet av Miljöpartiets politik såg vi dock 2015 då så många som 10 000 personer i veckan sökte sig hit. MP:s politik innebär i slutänden att ingen i praktiken avvisas om de inte lämnar landet frivilligt. Den innebär att alla som kan ta sig hit också får tillgång till försörjning och välfärd från svenska skattebetalare. Det är information som sprider sig över världen. Att det inte är en hållbar modell förstår egentligen vem som helst som tänker efter.
MP:s humanism är känslobetonad och länge var den också mediernas favoritperspektiv. Empatin slår lätt ut ansvarstagande och långsiktighet.
MP:s humanism hör hemma i det personliga mötet, öga mot öga. Men det är en privatmoral som inte kan överföras till politiken. Politik handlar alltid om att väga de större konsekvenserna mot varandra och innebär därmed ett krav att ibland gå emot det som kan kännas mest humant i stunden.
För i ett större konsekvensetiskt perspektiv har inte den svenska politiken varit human. Den har byggt på att man blundar för alla de människor som inte kan ta sig hit och som vi betalar EU:s gränsorgan Frontex och Turkiets Erdogan för att hålla borta. Den har byggt på livsfarlig flyktingsmuggling. På att hjälpa de som är starka nog att ta sig hit. De mångmiljardbelopp Sverige lagt på invandring, och bland annat tagit från biståndet, hade gjort större nytta som stöd i närområdet.
Viktigast är ändå att MP:s migrationspolitik är helt ohållbar om vi ska kunna ta hand om det stora antal människor som redan kommit hit, om vi ska klara att hålla ihop Sverige, bekämpa socialt utanförskap, kriminalitet och dåliga skolresultat. Det krävs viss tankeverksamhet för att inse. Men en hård politik som leder till mjuka konsekvenser är faktiskt att föredra framför motsatsen.
