“Jag sjukskriver mig”. Inte många meningar på tre ord är lika missvisande. Sjukpenning, som det heter på byråkratiska, beviljas av Försäkringskassan efter att läkare skrivit intyg. Att under en tid inte gå till jobbet och i stället försörjas av en allmän försäkring är av naturliga skäl en företeelse som måste regleras. Inget den sjukskrivne själv fattar beslut om. Ändå uttrycker vi oss som om så vore fallet, särskilt gällande sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa.
Just dessa har ökar markant på senare år. Psykisk ohälsa är den vanligaste anledningen till sjukpenning och står för hälften av alla sjukskrivningar i den statistik som samlades in före coronapandemin. Stressrelaterade syndrom är den stora boven bakom ökningen, visar en färsk rapport från Försäkringskassan (Socialförsäkringsrapport 2020:8). En ny riskgrupp för långtidssjukskrivning syns i siffrorna: Unga, högutbildade kvinnor i yrken med mycket social interaktion. Ett exempel är kvinnliga läkare. Sådana som jag alltså.
Vad beror det på? Från vänsterhåll görs ofta analysen att samhällets förväntningar är för höga. Duktighetsidealet är starkt, både på jobbet och privat. Visst ligger det en del i resonemanget. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar i hemmet. Försäkringskassans rapport visar, logiskt nog, att för många bitar gör livspusslet svårare att få ihop. Sjukskrivningstalen ökar med både pendlingsavstånd och antal barn. I arbetslivet är höga krav som inte motsvaras med tillräcklig belöning och kontroll över arbetssituationen förödande.
Och det är här någonstans vänstern går vilse. Tyngdpunkten ligger bara på den ena halvan, att sänka kraven och med offentliga medel styra människors livsval. Inte på individuellt ansvar, att bättre värdesätta arbetsinsatser med exempelvis mer pengar i plånboken, eller att värna den psykosociala arbetsmiljön. Inom sjukvården har många läkare inte ens ett eget skrivbord; strävan efter att skapa en platt organisation trumfar behovet av att ibland behöva sitta ostört och klura på svåra medicinska frågor.
Det största problemet finns i nånannanismen. Vården måste lägga tillbaka ansvaret hos patienten, för obalans i livet går inte att sjukskriva bort, menar psykiatrikern och föreläsaren Åsa Kadowaki. Hon har helt rätt. Äta, sova, träna, vila är fyra viktiga faktorer för psykisk hälsa där individen, inte samhället, oftast sitter på nycklarna.
Naturligtvis måste sjukvården också ändras, vilket psykologen Carl Hellström förtjänstfullt skriver om i Timbro-rapporten “En tickande kostnadsbomb: Därför måste sjukförsäkringen reformeras”. Hellström argumenterar för striktare tidsregler och mer aktiv rehabilitering. Effektiv stresshantering är något annat än lång sjukskrivning, i längden mår ingen bra av passivitet.
Borgerliga politiker må vara brända efter sjukförsäkringsdebatten under regeringen Reinfeldt. Men att inte våga ifrågasätta vänsterns narrativ är ett svek. Både mot samhället och patienterna. Att ställa krav är att bry sig, också när det gäller sjukskrivningar.
